284 vilken betydelse lagen överhuvudtaget har för domaren om han är så fri, att »idag är alla straff arbiträra straff». I allmänhet var det troheten mot rättssystemet och dess principer som var av vikt för överdomaren. Troheten mot lagarna låg på ett lägre plan, hos underrätterna. Det är med distinktionen lag-, systemtrohet man bör se Farinacius och Carpzovs ord. Systemtroheten är vidare än lagtroheten. »Domaren bör i dömandet ständigt följa de ordinarie straffen fastställdai lagen och inteslumpmässigt förändradessa enligt sin vilja, utan först då någon omständighet avviker, övergå till extraordinära straff», framhäver Carpzov.^' Prosper Farinacius framför samma tanke men med annorlunda ordval. Domaren bör bevara lagarna ochinte utan skäl avvika från dessa, citerandeAccursiUS ord omatt domaren bör inte vara mildare än lagen och den romerska rättens ord omatt bedömningen av gärningen ligger visserligen i domarens hand, men straffbedömningen är förbehållenlagstiftarens vilja. Dettagäller dock endast om rättfärdig grund, »iusta causa», för avvikelse från lagens straff saknas. Situationen är en annan om dessa grunder finns. Då gäller den allmänna regeln om domarens rätt att ådöma arbiträra, extra-ordinärastraff efter omständigheterna i målet. Såväl Carpzov som Farinacius framhåller alltså att domaren bör handla i enlighet med rättssystemets krav även omhan inte handlar i enlighet med den enskilda lagens bud. Godtyckligsubjektiv grund, »arbitrio» i pejorativ mening, avisas bestämt, utan, som Carpzov säger, »vad som svarar mot billigheten och rättvisans jämvikt bör domaren ha tillämpat».Svensken Johannes Hermansson, professor Skytteanus, anger domarens plikt somatt fällaen dom »enligt vad skälen medger, grundat på naturlig billighet. Där nämligen straffet har jämkats mot brottets grovhet, under korrekt iakttagande av alla de omständigheter som kan förändra saken; där anses domaren ha dömt rättfärdigt». Nödvändigheten att avvika från lagen och dess fordran på viss påföljd kan synas ha en omedelbar förklaringi själva lagskrivningsstilen med dess höga grad av kasuistik.^^ Ett strikt hänsynstagande till lagtroheten skulle ha inneburit att alla de mänskliga gärningar somtäcktes av rättsfakta, brottsbeskrivningen, mer eller mindre kasuistiskt präglad, påtvingats en extremgrad av likabehandlingvid straffmätningen, emedan påföljden saknade latituder, maximum- och minimumskolor, i modernmening. En naturlig konsekvens av dennasituation kunde Practica (1758). Pars III. Qu. 133. n. 1. Praxis (1606). Lib. I. Tit. III. qu. 17. n. 5,7. Practica (1758). Pars III. Qu. 133. n. 4. De lure Adgratiandi circa Homicidium. Diss. Uppsala 1735, §XII1. Vad som kan anses vara kasuistiskt är tydligen något tidsbetonat. Nehrman. Arbitrio (1737) §IV. »leges generaliter sint conceptae ...».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=