26 genombyten eller fått betalt efter ett »normalpris» på jorden.Samtidigt har av Läckö grevskaps många skattehemman jordäganderätten till omkring 14 mantal (7%) tillfallit godsägaren »igenomödesmål», somdenne f. ö. — när han senare kom på obestånd — planerade att återförsälja till bönder.^* Inget av dessa hemman har utnyttjats för säteribildning. I ett enda fall (utanför grevskapet) har ett säteri anlagts på ett par skattefrälsehemman, av vilka det ena hemmanets jord har förvärvats i utbytemot avskrivningav skatteskulder. Dendrabbade bondens öde går att följai detalj. Till att börja med har han suttit kvar på hemmanet något år och under tiden varit delvis befriad från utlagor. I samband med avhysningen erhöll han ett torp vid gården och fick snart anställningsomdrängfogde med lön och kost på gårdsstaten. När han 1680 avgick efter 13 års tjänst, erhöll han pension i formav livstidsfrihet på sitt torp. Strax därefter reducerades emellertid hela godset, vilket bör ha gjort dylika förmåner osäkra. Av undersökningen av De la Gardies säteribildning och gårdsdrift i dess helhet (alltså inte bara på f. d. skattehemman) framgick f. ö. att avhysning av bönder ingalunda måste bli följden av hemmanens förvandling till ypperligt, skattefritt frälse. Bondebrukvar nämligen en vanligdriftsformför jordbruket på säterierna, antingen på arrende- eller på hälftenvillkor (halvnadsbruk). I synnerhet var det senare vanligt, vilket innebar att godsägaren och bonden (eller bönderna) vardera satsade halva utsädet och erhöll halva skörden, medan bonden gjorde allt arbetet. Detta gällde inte bara mindre säterier utan också sådana som skulle ha kunnat drivas som storjordbruk — om inte byggenskapen hade prioriterats på det egna jordbrukets bekostnad, d. v. s. om inte godsägarens arbetskraftsresurser, likamed böndernas dagsverksskyldighet, hade uppslukats av byggenskapen på slott och gårdar. Den antydda förkärleken för gammalt frälse ger anledning att parentetiskt erinra om att de svenska 1600-talsbönderna inte var ensamma om att sakna äganderätt till sina hemman i modern, juridisk bemärkelse. Somen följd av den feodala donationsformens införande senast i början av århundradet, tillsammans med 1655 års riksdagsbeslut att alla efter 1632 givna allodialdonationer skulle förvandlas till feodala donationer, har en stor del av 1600-talsadelns nya jordoch ränteinnehav utmärkts av att det innehades med en äganderätt, somi viktiga stycken var väl så kringskuren som böndernas äganderätt till skattejorden. Förhållandet har ställt till problem för De la Gardie, vars godsinnehav till en början nästan uteslutande bestod av grev- och friherrskap och s. k. nytt frälse. En jämförelse mellan detta pris och »riktpriset» vid samma tid för gammalt frälse tycks f. ö. ge vid handen att bönder, somsålde sin jord till ränteägaren, fickbättre betalt än en adelsman, somsålde ett gammalt frälsehemman, detta trots att gammalt frälse betraktats som särskilt åtråvärt. Revera 1975, s. 138. Revera 1975, s. 134 f. Omfaktiska återavyttringar av skattefrälsejord till bönder, särskilt efter reduktionen, se Ernby 1975, s. 56 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=