Ill Matthias Gartzius från Arboga (död försupen 1681), som fick den höga lärda graden 1650 ur Wexionii hand. Professorn hade dessförinnan vid samma tillfälle blivit tilldelad de lärda insignierna, dock utan att särskilt disputera, då han kontinentala meriter ansågs tillräckliga. Den andra promotionen skedde 1660, då till docktorer utkårades först juris professorn Olaus Wexionius och därefter genom honom Claudius Agraeus Åkerman, sedermera professor designatus i Dorpat och lagutgivare (d. ca 1680), hemma från Östra Åker i Uppland. En del av Michael Wexionii adepter disputerade för doktorsgraden vid utländska universitet: Bengt och Göran Queckfelt i Oxford (1656), Michael Visius i Jena (1656). Jacobus Petri Chronander blev blott juris licentiat (1651).‘’'^ Till sist ett forskningsprojekt. När det vetenskapliga juridiska källmaterialet från 1600-talet är så begränsat, är det knappast en överväldigande uppgift vare sig för vår tids automatiska databehandling och dataminne eller ens för vanligt mänskligt-manuellt forskningsarbete att genomgå dettamaterial och fastställa, i huru stor grad det är fråga omi det närmaste plagiatmässig citering av förlagor, i hur stor grad åter omegen nyordnande tankeverksamhet. Dissertationsmaterialet kunde matas i ett dataminne, inteenbart de aboensiskaavhandlingarna, utan även avhandlingarna från Dorpat, Uppsala och Lund. Carl Göran Andrae påpekade i tiden — i sin recension av Runebys Monarchia mixta — att en avhandling »De nobilitate» av Michael Wexionius i Åbo var egentligen en »skrift» efter Laurentius Ludenius’ dissertation i Dorpat.Motsvarande fall finns flere: de avhandlingar, somskrivits omde jure tutelarum, de fidejussionibus och andra ämnen, är troligtvis inga egna snillefoster, utan »duplicerade» efter känd med icke nämnd modell. Man kunde kanske få även framvissa lokala nyanser: att man i Dorpat kanskevar meratyskinflueradän annorstädes, att man i Åbovar lutherskt-ortodox, eller att man i Uppsala höll Grotius i större ära än i Lund, där Pufendorf kanske var husguden. Vi kan naturligtvis fortsätta efter den gamla metoden och gräva än lite här och liteän där, och få fram, att det tycks vara så eller så. Men 1600-talets juridik och juridiska tänkande är dock ett så viktigt kapitel i den svensk-finska rättshistorien, att det skulle kanske vara mödan värd, att här göra en större satsning. Yrjö Blomstedt, Oikeustieteen tohtoreista ja tohtorinväitöskirjoista 1600-luvu Turussa, ss. 695—704. Lakimies 1964. C. G. Andra: i Hist. Tidskrift 1963, s. 313.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=