270 Här skall jag inte plöja vidare med andras kalvar. Man kan konstatera, att det var egentligen helt naturligt, att man i Åbo — liksomi Uppsala, Dorpat, Lund, och Greifswald — helt enkelt inte kunde eller vågade annat än följa den väg de stora jurisconsulterna utstakat. Det var fråga om en auktoritetsreception i stort. De eminenta tyska juristerna, en Mathias Wesembec (död 1586), en Johannes Scheide winus (död 1568), en Joachim Mynsinger (död 1588), en Reinerus Bachovius von Echt, en Hieronymus Treutler, en Johannes Goeddeus, alla verksamma redan på 1500-talet, hade i sina utförliga traktater gett juridikendess gällande form. En yngre generation av tyska och nederländska jurister hade sedan i digra verk kommenterat de vises skrifter. Bland de yngre bör främst nämnas Antonius Matthiae (död som professor i Groningen 1637), Timaeus Faber i Franeker (död 1623) eller framförallt Michael Wexionius’ »faderlige beskyddare» Hermannus Vultejus i Marburg (död 1634).^^ Att man först i slutet av 1640-talet i Åbo började publicera juridiska avhandlingar hängde ihop med det faktum, att det nyligen upprättade universitets minimala bibliotek helt enkelt inte hade juridiska böcker före slutet av 1640talet. Först när TorstenStålhandskes änka ChristinaHornlät avsända en mängd böcker som hennes salige man erövrat somkrigsbyte, fick universitetet inalles något över trettio böcker (30 volymer, omfattande 36 verk) av judiskt innehåll. Böckerna härstammade främst från Århusbiskopen Morten Madsens utsökta bibliotek. Bland dessa böcker fäster man sig t. ex. vid Melchior Klings Enarrationes adInstituta(Frankfurt 1555) samt Portii kommentarer därtill i tre band. I bokgåvan ingick även Corpus iuris civilis cum notis dlustratum?^ År 1653 tillkomännu 24 volymer (inalles 16 verk) av juridiskt innehåll, vilka tillhörde de bokskatter somtagits från jesuitkollegiet i Olmiitzoch det Dietrichsteinska biblioteket på Nikolsburg. Dessutomtycks professorerna ägt mindre eller större boksamlingar, av vilka den somägdes av Matthias Swederus bör väl anses somden mest betydande. Den köptes till universitetet på 1720-talet, men hade naturligtvis använts av sin ägare — och kanske även hans elever — redan på 1600-talet. Hugo Grotius stora verk införlivades med universitetsbibliotekets samlingar 1653. Den anlitades först sporadiskt. JormoVallinkoski har räknat ut, att under perioden 1654—81 har De jure belli ac pacis blivit citerad av 14 dissertationsförfattare, dvs. en gång vartannat år i medeltal. Under perioden 1682— 1713 citeras den en aning oftare: i 47 avhandlingar vilket i medeltal betyder en gång per år."*® Om dessa berömda jurisconsulti se t. ex. Jöcher, a.a. passim. J. Vallinkoski, The History of the Universitys Library at Turku I, s. 108—111. Publications of the University Library at Helsinki 21. Helsingfors 1948. Axelius Kernpe, Bibliotheca Academiae Aboensis, sive Elenchus. Åboae 1655. Vallinkoski, The History, s. 185—190, Kempe, a.a., passim. Vallinkoski, The History, s. 262—263.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=