25 reda pengar eller lösöre framför jord. Om orsakerna till förvärven kan med säkerhet bara sägas att det huvudmotiv, som man velat se bakom skattefrälsejordens övergång till adeln, inte heller i detta undersökningsområde spelat någon större roll, där baraen mindredel har utnyttjats till säterier och ladugårdar. Och även på dessa hemman tycks bondebruket ha bestått. Mot den här bakgrunden är det helt i sin ordning att häradets enskilda riksdagsbesvär sällan innehöll besvärspunkter, som rörde förhållandet mellan adeln och skattefrälset, och att de somförekominte handlade omövergrepp av det slag, somutmärkte bondeståndets allmänna riksdagsbesvär åren kring 1650. Dessas egenskap av politiska instrument inskärps också av Ernby. Uppfattningen omatt bönders klagomål utan vidaremåste tas på allvar som sannautsagor om verkligheten ges också ett grundskott genom ett intressant fall från ståndsstridens år 1649. På uppdragav en skattefrälsebonde i traktenhar häradets riksdagsrepresentant inför drottningen anklagat en namngiven godsägare, tillikariksråd, för övergrepp på bondens jordegendom.^^ Men anklagelsen visar sig vara falsk och av bondens försvar att döma förefaller han närmast att ha hyst oro för framtiden. Enligt vad han själv uppger var det heller aldrig meningen att drottningen skulle uppvaktas med klagomålen, som han bara velat få införda i häradets riksdagsbesvär (sic!), men på den punkten motsägs han av bonderiksdagsmannen. Resultaten hitintills överensstämmer i tillämpliga delar med vad jag själv har funnit i en undersökningav den privatagodshushållningens förutsättningar och återverkningar, socialt och ekonomiskt.Av materialskäl valdes Magnus Gabriel De la Gardies mycket stora västgötagods 1650-1680 somundersökningsobjekt; huvudfrågeställningarna, somgällde hur godsbildningen (inklusive säteribildningen) motiverats och genomförts och hur godsdriften utformats, kunde bara utforskas i bästa tänkbara källmaterial. Jag närmar mig m. a. o. problemen från godsägarsidan, vilket intehindrar att undersökningen har relevans också för frågan om allmogens, inklusive skattefrälsets, villkor under adeln — i vissa avseenden var den annorlunda infallsvinkeln t. o. m. en tillgång. Undersökningen visar att säteribildning på självägande bönders hemman bara har tillgripits i undantagsfall och egentligen först sedan det visat sig omöjligt att komma över något redan befintligt gammalt frälsesäteri, eller enstaka gamla frälsehemman, i de trakter som utifrån godsdriftsöverväganden ansetts lämpade för säteriinnehav. Som en följd av detta har bara ett fåtal skattefrälsehemman förvärvats för säteribildningsändamål. Bönderna har i dessa fall antingen överkompenserats “ Ernby 1975, s. 93 ft. Revera 1974, 1975. Härtill skall läggas Gods och gård 2, som föreligger i manuskript.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=