23 olikabondekategorier jämfördes med varandra, samtidigt somden bidrogtill att andra, delvis nyafrågeställningar komatt upplevas somangelägna — oftautifrån ett uttalat samhällsförändringsperspektiv. Att skattefrälsebönder av allt att döma utgjort huvudparten av de uppländska bonderiksdagsmännen, och att t. o. m. frälselandbor har förekommit bland dessa, visas inledningsvis av Kurt Ågren i en undersökning av olika bondekategorier i Uppland under perioden 1650—1680.^' Det kan vara skäl att framhålla detta eftersomman inte tidigare brytt sig omatt ta reda på hur det har förhållit sig med böndernas riksdagsrepresentation,^^ på samma sätt som man länge hade svårt att upptäcka de faktiskabondeframgångarnapåriksdagarnakring1650 och centralmaktens hänsynstagande till böndernas rätt, när dessa besvärade sig mot namngivna adelsmän. Men huvudföremål för Ågrens intresse är inte böndernas politiska eller sociala, utan deras ekonomiska förhållanden, som fastställs och sinsemellan jämförs för samtliga bondekategorier under kronan och adeln. Med det äldre forskningsläget somutgångspunkt ägnas skattefrälset största tänkbara uppmärksamhet och det är främst med tanke på dessa bönder, somÅgren slår fast: »Adelns krav på utlagor och prestationer måste bilda grundvalen till uppfattningen omfrälseböndernas sociala och även politiska och rättsliga ställning.» Av undersökningen framgår att skattefrälsebönderna på de stora Bielkeoch De la Gardiegodsen i Uppland inte har avkrävts mera i skatter och avgifter än de skulle ha fått betala till kronan, omde aldrig hamnat under adeln. Detta trots i vissa fall betydande förändringar av skatternas sammansättning eller betalningsform, t. ex. årliga räntans avlösning i pengar. Den centralt beslutade regleringen av dagsverksbördan har likaså kommit dessa bönder till del. Kronans skatteuttag från de under kronan behållna bönderna, i förening med de möjligheter somfrälseprivilegiernaerbjöd för adeln, förefaller att ha varit vägledande för godsägarnas krav på skattefrälset. Det kanske tydligaste exemplet på att det har förhållit sig så är den mindre ersättning som man har avkrävt skattefrälsebönderna för frälseförmånen att bara betungas till hälften, de år som utskrivningar till krigstjänst företogs. I jämförelse med de f. d. kronobönderna, numera frälselandborna, visade sig skattefrälsebönderna ha lägre årlig ränta och större eller mer bärkraftiga hemman, och därmed bättre resurser att betala sina skatter; de häftade också mera sällan i skuld, eller hade markant lägre restantier. Det är likaså utomordentligt sällsynt att skattefrälsebönder förlorat äganderätten^^ till sina hemman. Utom K. Ågren, Adelns bönder och kronans. Skatter och besvär i Uppland 1650—1680, 1964. Ågren 1964, s. 8 f. Att kronobönder var valbara till 1600-talets riksdagar påvisas av S. Carlsson, Småland under stormaktstiden, HT1983, s. 315 i en recension av L.-O. Larsson, Småländsk historia. Stormaktstiden, 1982. Ågren 1964 använder genomgående termen bördsrätt när han avser böndernas jordäganderätt. Detsamma gör jag själv 1974 (men inte 1975). Detta mycket vanliga språkbruk är emellertid olyckligt, vilket framgår av nästföljande arbete. fortfarande kan stöta på påståendet att bara skattebönder och man
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=