242 en sådan rättsordning alls fanns och vad den kunde innebära/^ Hanskulle finna flera meningsfränder; Stendahl hörde senare till dem. Framför allt raserade Immanuel Kant hela den naturrättsliga lärobyggnaden. Följderna av hans kritik ochjuridiska tänkande blev stora. Kant komatt påverkaSavigny. Den till en tid betydelsefulla historiska skolan följde nära Kant. Naturrättens metod och problemlösningar blev därmed ett passerat stadium. Nu kunde i stället — från en förändrad utgångspunkt — den romerska rätten åter vinna betydelse. Till sist blev lösningen på rättskälleproblemet i vårt land främst en ny lagstiftning. I svensk teori och praxis var ända fram till det karolinska enväldets upprättande rättspraxis, prejudikat, en erkänt betydelsefull faktor.Endomare bör i sitt dömande vara sig lik, är en ofta i hovrätterna upprepad maxim. Nybildning kunde främst ske genom den högsta instansens prejudikat. Mot denna uppfattning stred en annan, i den romerska rätten uttryckt i parömin »Legibus, non exemplis judicandumest». I olikasammanhang ställdes till och med krav på att laga stöd skulle föreligga i vart fall för allvarligare straffdomar. Vid ett viktigt tillfälle uttryckte Svea hovrätts president, Gustaf Adolf De la Gardie, sin tvekan att fälla en dödsdom: »Största skrupulen är det, att man säger vi ha ingen expressam legem.»^^ Vid sidan av prejudikat kompletterades den nedärvda rättsordningen därför i stigande utsträckning genom lagstiftning. Drottning Kristinas straffordning 1651 kodifierade praxis men innebar även ny rättsbildning. År 1667 följde en märklig ny sjölag, året därpå en förmynderskapsordning, 1686 testamentsstadgan^®och samma år kyrkolagen. Lagstiftningen ställde i sin tur frågor omstatsrättslig kompetens: Veminnehade lagstiftningsmakten. Till sist kunde det karolinska enväldet angripa den maktpåliggande uppgiften att ge landet en ny lagbok, somersatte de medeltida rikslagarna. Den nu även på lagstiftningens område enväldige kungen tillsatte 1686 den stora lagkommission, som under Erik Lindschölds ledning grep sig verket an. Det var en juridiskt kunnig statsman, som tagit starka intryck av Samuel Pufendorf och hans läror. Men först 1734 kundeden nya lagen antagas. Under tiden hade en ny processordning 1695 utfärdats. En undersökning av de lösningar, som vunnits genom dessa lagar, visar emellertid, att även bakom demi många fall låg ett starkt beroende av främmande rätt, främst romersk. Rousseaus uttalanden i ämnet har varit föremål för skilda tolkningar. Se bl. a. Robert Derathe, Jean-Jacques Rousseau et la science politique de son temps (1950) s. 151 ff. Jägersktöld, Studier s. 79 ff: dens. i Svea hovrätts historia, s. 268. Jägerskiöld, Svea hovrätts historia s. 268. Se härom C. G. Bergman, Studier i testamentet i 1600-talets rättsbildning (1918).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=