241 fastslog referenten att vid köp »traditio bör ske, innan actio empti et venditi kan vara» (26 okt. 1686)/^ Traditiovar även erforderlig för att faran av godset skulle övergå från säljaren till köparen vid genusköp. När svensk rätt senare — till skillnad från dansk-norsk — intog en motsatt ståndpunkt närmade den sigden då härskande naturrättsligadoktrinen. Därmed skapades emellertid nya problem, som under 1900-talet ledde till att nya lösningar söktes.Lagkommitténhade härvid närmast följt Code civils föredöme. Motsättningen mellan den av Grotius hyllade läran om löftet och den i Corpus juris uttryckta romerska rätten var aktuell i svensk rättspraxis. Jag har redovisat detta i arbetet Handelsbalkens utländska källor, s. 77 ff: För Svea hovrätt ställdes problemet år 1697. Meningarna bröt sig i domstolen. Majoritetenfann, att generalen Carl Sparre intekunde förpliktas, på grundav ett ensidigt löfte, att betala sin avlidne sons skulder. Ett skäl var härvid att löftet ägde till förutsättningatt boets tillgångar skulle räcka till gäldens betalning. Men en minoritet i domstolen kämpade för sträng bundenhet av ett löfteur tillitssynpunkt: »Det somkomplimentevis utlovas på fransyska det måtte riktigt utbetalas på svenska», var en assessors ironiskakommentar: Eljest skulle »fides, somin societate civili allom till pass kommer... komma att lida». Denna på Grotius stödda naturrättsliga mening kunde då ej övertyga hovrättens majoritet. Men den återupprepades — betecknande nog — senare av den naturrättsligt påverkade Nehrman-Ehrenstråle, men kunde ej heller då göra sig gällande i strid mot Abrahamssons. Meningsmotsättningen har långt senare uttryckts av andra, såsom Winroth och Eschelsson. Det kan sålunda inte råda något tvivel därom, att svensk rättspraxis under 1600-talet var präglad av Corpus juris civilis. Den ännu av K. G. Westman tecknade bilden av en nationell rättskultur har visat sig vara felaktig. De rent naturrättsliganormernagodtogs vanligenej heller. I flerafall har de uttryckligen avvisats. Läget blev härutinnan senare annorlunda. Med naturrättens ökade inflytande i vårt land kom den romerskarättens betydelseatt minska. Med tiden skulle Code civil i stället bli den stora förebilden — men Napoleons lagvar även den i ej ringa mån präglad av arvet från Rom.^‘* Den sena naturrätt, somunder 1700-talet behärskade det europeiska och det nordamerikanskarättslivet, dominerade då även vårt land. Inflytandet var länge starkt. Emellertid förhöll sig alltifrån mitten av 1700-talet fleraledande filosofer tvivlande inför tanken på en naturrätt. Rousseau ställde skeptisk spörsmålet, om Jägersktöld, Studier s. 93. Jägerskiöld, Från 1600-talets köprätt till de skandinaviska köplagarna, TfR 1973, s. 764 ff. Jag har i ett ännu ej tryckt föredragvid rättshistoriskt symposium i Uppsala 1977 sökt i detalj visa detta sammanhang.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=