240 går enomicke medorätt.»Se även Nehrman-Ehrenstråle, a.a. s. 159. Motsvarande problem förelåg i fråga om misstag.^’ Den romerska rätten och naturrätten skilde sig vidare åt ifråga omverkan av brister och fel i gods och annan skada, som drabbat part. Romarrätten fäster avsevärd vikt vid den skadelidandes egen uppmärksamhet, vigilans. I andra sammanhang är man benägen att tillämpa mekaniskt verkande normer, som skadans storlek, »laesio» av olika grader, ytterst enormis. Naturrätten är redan mäktig mera nyanserade resonemang. Den är benägen att ålägga parter upplysningsplikt eller undersökningsplikt. I frågaomavtalets fullgörandevar den romerska rättenej benägen att medgiva ensidig hävning, medan Pufendorf t. ex. med hänsyn till moral och billighet medgav större möjligheter : »Obligatio non tam solvitur quam abrumpitur alterius partis perfidia.» Nehrman-Ehrenstråle visar sig påverkad härav, och än mer 1811 års lagkommitté. Det förhöjda hänsynstagandet till besittningen ledde till flera viktiga nybildningar i naturrätten. Nämnas må den av Grotius förfäktade principen vid tvesalu, att avtalet gäller till förmån för den somförst köpt, medan den senare rätten här tillerkände besittningen större betydelse. Framför allt blev avtalet för Grotius och än mera de senare naturrättslärarna den bestämmande tidpunkten för äganderättens övergång från säljare till köpare, ej somi romersk rätt först den därpåföljande traditionen av det sålda godset. I fråga omlöftets verkan gick den justinianska rättenoch naturrättenvitt isär. Enligt den förra var ej formbundet löfte ej bindande; löfte skulle antas av motpart för att binda. För Grotius åter var löftets uppfyllande en fråga om moralisk innebörd. Åsikten gick tillbaka till Cicero och kanonisk rätt.^° I fråga omde materiella regler, som ovan angivits, kan vi, som nyss i korthet nämnts, konstatera, att svensk 1600-tals rättspraxis i det alldeles övervägande antalet fall följt de i Corpus juris civilis angivna lösningarna, ej vad de naturrättsliga lärofäderna anbefallt. Äganderättsbegreppet är ej vidsträckt som i senare doktrin; avtalsrätten är mindre utvecklad. I fråga omavtals ogiltighet följer praxis de romerskrättsliga grunderna, sålunda även hänsynen till omavtalsslutande part handlat av fruktan (metus) eller misstagit sig. I fråga omsäljarens ansvar för fel och brist i godset och hans upplysningsplikt fick hos oss länge de romerska reglerna gälla. Svensk rättspraxis stod under 1600-talet fast vid det romerskrättsligatraditionskravet/' I doktrinen anslöt sig visserligen redan Rålamb till den naturrättsliga ståndpunkten, att avtalet medförde äganderättens övergång. Men i Svea hovrätt Wieacker, a.a. s. 295. De jure belli ac pads kap. 11. Jägerskiöld, Studier s. 93.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=