234 bygger på förnuftiga överväganden. Den individuella äganderätten grundas på förnuftsresonemang, ej på aprioristiska rättsregler. Statsrättsligt blev Locke en inspirationskälla för konstitutionella och frisinnade strävanden ej minst i vårt land.^^ Den bearbetning av Pufendorf och Locke, somBarbeyrac gav ut, tog i verkligheten parti för Lockes ideal under en i noter dold, svidande kritik av Hobbes och Pufendorf. Så var vägen banad för Montesquieu. Christian Thomasius fortsatte att frigöra juridiken från religion och moral. Han slog sönder de metafysiska grunder för rättsordningen, som de tidigare naturrättslärarna var på sitt sätt utformat. Tydligare än sin lärofader Pufendorf betonar han skillnaden mellan rätt och moral. Moral hör till individernas personliga sfär, ej till rätt. Samvetsbud är ej rättsregler, kunde ej sanktioneras med straff. »Socialitas» är blott en individuell »affekt», förnuftet bestäms av individens vilja. För Thomasius kan rätten klarläggas empiriskt. Rättshistorienblir det viktigaste medlet härför. Thomasius är »historismens» fader.^'* Dennalära gav naturrätten en ny, till synes säker, grund. Men den kan ytterst leda till rättssystemets upplösning. Wolff såg risken härför och återförde juridiken till den stränga logiken. Rättsordningen hänföres till en översta principoch härledes ur denna. Grunderna för naturrättens bindande kraft angavs sålunda olika: Guds vilja, människornas behov av samlevnad, deras skyddsbehov, samhällsfördrag, nedärvd praxis eller förnuftet. Metoden att i det konkreta fallet finna tillämplig rättsregel skiftade likaså. För Grotius och Pufendorf var empirin det kanske främsta instrumentet. Antikens eller Bibelns berättelser omhur storaeller heliga män handlat kunde ge vägledning. För Pufendorf skulle dock alla rättsregler grundas på och granskas av förnuftet. Naturrätt och svensk offentlig rätt Det är väl bekant att de nämnda naturrättslärarna var på sitt sätt utövat ett avsevärt inflytande på svensk offentligrätt och statsrättslig debatt. Grotius läror var väl förenliga med de konstitutionella strävandena under seklets förra hälft; vissa av hans satser kunde även åberopas som stöd för andra strävanden, som reduktionsverket. Hobbes inflytande kan tydligt iakttagas på olika håll i vår littertur. Tydligast är det hos Claes Rålamb, somi sitt klassiska arbete Observationes juris practice (1679) anger, s. 12, rättens grund efter Hobbes, till vars verk De cive han hänvisar. Om människorna tilläts fritt ta sig rätt, skulle de handla tvärt emot Se bl. a. E. Hjärne, Från Vasatid till frihetstid (1929). F. Wieacker, a.a. s. 319.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=