233 att människorna utan samhälls- och härskarfördragskullevaravarandras förgö- »homo homini lupus est». Monarkens skydd — vare sig han är enväldig rare — eller ej — skall förmå hans undersåtar att av tacksamhet härför arbeta för statens och gemenskapens bästa och sätta allmännyttan före egennyttan. Pufendorf var snabb i att ålägga undersåtarna plikter av allehanda slag mot staten och monarken. Tankarna utvecklasvidarei verket »Deofficiohominis et civis» (1673), med tiden översatt till svenska. Pufendorf ville framställa ett rättssystem efter en matematisk- geometrisk metod, klar och logisk. De impulser, somman kunde få ifrån tidigare gällande rätt, skulle prövas med förnuftet. Det fanns blott på begränsade, främst statsrättsliga områden, en allmän naturrätt. I övrigt hade varje stat att forma sin rätt, dock med respekt för Guds ord och enligt förnuftets krav. Härmed hade Pufendorf gjort rättslivet meraoberoende av religionen och i förhållandetill den romerskarätten — vars betydelse han dock alltjämt erkände. Rätten blev därmed ett uttryck för lagstiftarens vilja. Pufendorfs betydelse för rättens utvecklingkom dock med tidenatt glömmas. Hans från Hobbes övertagna lära ommänniskans vilja till social samverkan, om naturtillståndet och samhällsfördraget — homo lupus — väckte då löje: Schiller hånade den 1795 i en dikt riktad mot rationalismen och bl. a. mot Kants motståndare Feder:^^ »Der Mensch bedarf des Menschen sehr zu seinem grossen Ziele; Nur in dem Ganzen wirket er, Viel Tropfen geben erst das Meer, Viel Wasser treibt die Miihle. Drumflieht der wilden Wölfe Stand Und kniipft des Staates dauernd Band!» So lehren vom Katheder Herr Puffendorf und Feder. Staten grundas ej längre på ett fördrag. Denär ett tvångsmaskineri på egen grund lärde man då. John Locke antog, liksom Hobbes och Pufendorf, att människorna slutit ett samhällskontrakt. Detta var föranlett av behovet av trygghet och innebar att statsmakten överlåtits på ett gemensamt organ. Människorna hade dock redan i naturtillståndet vissa rättigheter, somej kunde fråntas dem. Makten överläts ej heller till en enväldig monark utan till en folkförsamling. Denna innehade den lagstiftande makten, monarken är underkastad lagarna. Den rätt, somutbildas. H. Welzel, Die Naturrechtslehre Samuel Pufendorfs (1958). H. Welzel, a.a.s. 53. »Die Weltweisen.»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=