231 Man saknar emellertid belägg för de antaganden, som Fenger här gör. Det förhåller sig rent av så, att i det ledande svenska arbetet från 1600-talet, Loccenius’ Synopsis juris — i tre upplagor — författaren tvärtom gör gällande, att just den romerska rätten var näraståendeden svenska. Båda uttryckteäven naturrätt. Den romerska rätten fogades in i den svenska och uppfattades ej somfrämmande (Synopsis 1673, Prolegomena). Under åberopande av ett helt allmänt uttalande av Pufendorf i brev till Thomasius 1688'*'* vill Fenger starkare än vad jag medgivit betona »naturrättens» inverkan på svensk rättsutveckling. Min framställning skulle, menar Fenger, lidaav att »naturretten står helt i skyggen af romerretten». Fråga vore här om »en inkonsekvens som vistnok hidrorer fra författarens åbenlyse forkaerlighed for Corpus juris og manglende erkendelse af naturrettens funktion i tiden». Vad Fenger inte upplyser oss omär vad som menas med »naturrett» och vad dess funktion var. Vi kan lätt konstatera, att termen »naturrätt» är mångtydig. Många rättshistoriker rör sig med detta begrepp utan att bry sig omatt klargöra vad de menar därmed. Man talar helt allmänt ompåverkan av »naturrätt», om »naturrättsliga» resonemang utan att läsaren upplyses omvad författaren därmed menar.‘*^ Den sålunda framförda kritiken nödgar därför till en precisering av vad »naturrätt» kan avse. Den betyder tydligen olika ting, beroende av vilken auktoritet under naturrättens månghundraåriga historia, som åsyftas.'**’ Vanligen avses den sena naturrätt, som utbildats under 1700-talets lopp. Men en naturrätt i denna mening förelågej under 1600-talet och kan alltså inte ha utövat något inflytandepå svensk rätt. Under den perioden är i stället Grotius, Hobbes, Pufendorf, Locke och Thomasius aktuella namn. Fråga blir då i vad mån deras naturrättsliga läror kan ha i någon större utsträckning påverkat våra domstolar under 1600-talet. En definition av naturrätt är: Den rätt, somalla folk använder. Allmänt bruk gav en regel dess värde. Tanken bakom detta uttryck skulle visa sig fruktbar. Den komatt ofta återgivas av 1600-talets svenska jurister, dock vanligen somett stöd för romerskrättslig reception."*^ När de stora naturrättslärarna upptog samma tanke, blev resultatet ibland mera besynnerligt. Hur skulle man ställa sig till det ofta godtagna månggiftet — var det naturrättens huvudprincip? Och hur skulle man bedöma arvsrätten? Var den naturrätt eller nationell rätt, som fritt kunde ändras? Exemplen på dessa svårigheter skulle kunna mångdubblas. E. Gigas, Briefe Samuel Pufendorfs an Christian Thomasius (1897). Bo Lindberg, Naturrätten i Uppsala (1976) söker precisera begreppen, s. 73 ff. '**’ Kåre Foss, Ludvig Holbergs naturrett (1934). Se G. Rosenhane i Svea hoxfin, Jägerskiöld, Studier s. 89 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=