226 senare. Riskerna var dessutomej endast domarens. I tidens föreställningsvärld kunde en försummelse att tillämpa Guds lag draga olycka över stad och land, missväxt, pest, krig och sjöolyckor. Bibelns bud fick ofta utgöra laga stöd, ibland civilrättsligt, oftast straffrättsligt och då för hårda straffdomar i fall, där positiv inhemsk rätt saknades.^* Från 1600-talets senare del vittnar de många och makabra rättegångarna mot häxor och trollkarlar, om spänningen mellan vad som uppfattades vara Guds vilja och kritisk eftertanke och rättsliga säkerhetskrav. En bakgrund var skriftens ordatt trollkonamådu ej låta leva. Förföljelserna — somägde motsvarighet i flera av Europas länder — satte in med full kraft från och med 1660-talet för att kulminera några årtionden senare.^’ Ffändelseförloppet har en särskild betydelse för den roll som rätten och dess handhavande spelade. Det var främst inom Svea hovrätt, som tvekan yppades mot den masshysteri, som spred sig. Aven under svåra perioder sökte flera inom domstolen vidhålla de stränga krav på bevisning, someljest gällde — det var till sist de, somgjorde det möjligt att bryta psykosen. De, somvidhöll de rättssäkerhetsgarantier, somnormalt skulle gälla, vägrade sätta tilltro till barns angiverier och berättelser; vittnen var de ej. Man var ej heller benägen att avstå från kravet på erkännande för att kunna fälla dödsdom. Hovrättens presidenter Johan Gyllenstierna och senare Bengt Horn, dess vice president Gustaf Rosenhane och dennes yngre vän läkaren Urban Hjärne utmärkte sig härvid särskilt. De ägde en bakgrund i traditioner från »libertina» kretsar kring drottning Kristina.^® Under seklets senare del hade nämligen en frigörelseprocess sakta börjat från det alltför stränga beroendet av det ortodoxatänkandet.^' Man torde kunnasäga att i vårt land härvid inflytandet från främst fransk filosofi var viktigt. Descartes’ kritiskasinne avsattespår även hos oss; hans filosofi verkadeäven genomSamuel Pufendorfs förmedling. I de stora striderna på 1660- och 1680-talen om den store tänkarens läror togjuristerna i Uppsalaparti för dessa emot sina teologiska kolleger.Ännuhos Nehrman-Ehrenstrålesynes man kunna skönjaspår härav. Verkligt fritänkeri var ännu sällsynt men hos bl. a. Stiernhöök möter ett religiöst S. Jägerskiöld, Svea hovrätts historia t. ex. s. 268 f. Senast B. Ankarloo, Trolldomsprocesserna i Sverige. Rättshistoriskt bibliotek 17 (1971); Heikkinen, Paholaisen liitolaiset (1969); H. E. Naess, Trolldomsprocessene i Norge på 1500—1600 tallet, (1981). S. Jägerskiöld i Svea hovrätts historia, s. 269—274, efter Svea hovrätts tidigare ej i detta sammanhang uppmärksammade protokoll. Jfr även Sundborg, Gustaf Rosenhane och trolldomsväsendet, Lychnos 1954—1955, s. 203 ff. OmUppsala-professorn Lundius roll se även S. Jägerskiöld i SBL XXIV, art. Lundius, och där anförd litteratur. Se bl. a. L. L. Vallauri o. Gerh. Dilcher, Christentum und Säkularisation im modernen Recht (1981). R. Lindborg, Descartes i Uppsala. Lychnos-Bibliotek 22 (1965).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=