225 organisation ägde en motsvarighet i de nya centrala ämbetsverk somsamtidigt växte fram liksom i de starka länsstyrelserna. Att svåra kompetenskonflikter härmed kunde uppkomma i fråga om jurisdiktionskompetens var begripligt; sådana kunde även förekomma mellan världsliga och andliga myndigheter med krav på domsrätt. Hovrätterna vann i kampen med kommerskollegium om domsrätt i sjörättsmål men måste medgiva, att bl. a. tjänstetillsättningar hörde till administrationen. I avsaknad av tillräckliga teoretiska kunskaper uppnådde man likväl ej någon generell lösning av det svåra kompetensproblemet. Den reglering, som till sist RB i 1734 års lag avsåg att lämna, blev ej tillräckligt klargörande.^^ Reception av romersk rätt Man har i snart två sekler dryftat frågan, hur vår rätt utvecklades under det århundrade, som närmast föregick den nya kodifikationen, 1734 års lag. Vad gjorde domaren när den skrivna rätten ej gav vägledning och hur lämpade han den månghundraåriga texten till sin tids förhållanden?^^ De rättskällor, somstod våra domstolar till buds, var vid 1600-talets början alltjämt främst de 250 år gamla rikslagar, lands- och stadslagar, sombar namn efter Magnus Eriksson och Kung Kristoffer. Bakom dennalagskatt åter låg de ännu äldre landskapslagar, sombevarats. De kundetillgripas somkompletterande rättskällor. Menalla dessa lagar var skrivna på ett ålderdomligt språk, ofta svårtolkade och framför allt otillräckliga. De skulle gälla i ett samhälle, som redan vid seklets början avsevärt förändrat karaktär i jämförelse med de förhållanden, somåterspeglades i de gamla lagverken. Publiceringen av dessa, sominleddes i seklets början, underlättadevisserligen deras användande, men det var alltför tydligt att de tarvade komplettering. Rättslivet under vårt 1600-tal kan ej skildras utan ett beaktande av förhållandet till den kristna religionen, nu i dess lutherska form. Det religiösa inflytandet hade i väsentliga hänseenden en mildrande verkan, såväl civilrättsligt somstraffrättsligt. Men ett beroende av dekalogen, tio Guds bud, verkade även i en skärpande riktning. I en tid då religionens bud ägde en ovillkorlig karaktär för människorna, då underlåtenhet att följa dem kunde få allvarliga verkningar redan under jordelivet men framför allt hinsides, var deras genomslagskraft oerhörd. Den domare, som ej fullgjorde sin skyldighet att döma ut straff efter Guds lag, hade att räkna med ansvar i denna värld eller i en S. Jägerskiöld, Tre utlåtanden (1946) s. 34 ff. o. Svea hovrätts historia s. 230 ff. O. V. Brusiin. Tuomarin harkinta lain puuttuessa. 5
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=