224 juridikfritt utveckla sig. En författare^^ har i kanske alltför beundrande ordalag återgivit sina intryck av monarkens verksamhet: Kungen behandlade »med en otrolig flit, vecka efter vecka, ofta dag efter dag, under åratal, själv såsom ordförandei justitierevisionen dit hörande rättegångsärenden; ochdetta efter en ordning, alldeles motsvarande den på muntlighet och parternas omedelbara framträdande grundade, som på samma tid ägde rum i hofrätterna. Det skall särskilt beaktas, att Carl XI :s egenskap av typ för en ’beskedlig domare’ — som landslagen och domarereglerna ville hafva det — och hans frihet från hvarje godtycke i domarekallets utöfvande framträder särskilt i den hänsyn han ständigt visade de med honomsåsom assessorer sittande råden...» Kungens rättskipning präglades, säger samme författare,» av verklig välvilja och frihet från ensidigt juristeri. I en upprörd tidkundehans rättskipningverkasom en helande kraft inomsamhället likaväl somtill välsignelse för de enskilde.» Karl XI ledde själv förhandlingarna. Kungen var ofta den somklarast fattade kärnan i saken och rakt på sak klöv rättsfrågan. Han var en rättfärdighetsdomare. Aven omskildringen av Karl XI somdomare är något idealiserad är det utom tvivel att hans mångåriga handläggningav rättskipningen i högstainstans gjorde ett djupt intryck på rikets innevånare. Vi har tydligen häri en grund till den seglivade folkliga respekten för kunglig rättskipning somtog sig uttryck under Gustaf III:s tid. Ännu långt efter 1809 års revolution kunde röster höjas i ständerna för ett bevarande av kungens rösträtt i HDoch för att han oftareän då brukligt skulle infinnasig där. Karl XIVJohan — en varmanhängare av Montesquieus maktdelningslära — sökte visserligen länka utvecklingen slutgiltigt in på andra banor, men det skulle dröja till 1909 innan kungens 2 röster i HDkunde avskaffas. Kungen behöll dock benådningsmakten. Vid 1600-talets slut hade sålunda till sist en fast instansordning inomdomstolsväsendet utbildats. Den rymde då fyra instanser. Den ordningen visade sig till sist vara alltför otymplig; med tiden reduceras den till tre. Den svenska utvecklingen komatt väsentligt skiljasigfrånden samtida dansk-norska, där den 1661 inrättade Hojesteret blev en andra instans över lokala underrätter. Även här stod monarken som ideell bärare av den högsta rättskipningen.^"* Det rikt utvecklade sinnet för rättsligt förfarande, för individernas behov av rättvisa och skydd mot orättfärdighet av allehanda slag'^^, som ej endast var ett ofta markerat programutan otvivelaktigt utmärktedet svenska samhällsbyggandet under 1600-talet, tog sig emellertid även andra organisatoriska uttryck än den nya domstolsorganisationen. Nyss nämndes att hovrätternas kollegiala G. E. Fahlcrantz, Rättfärdighet i rättsskipning (1902) s. 512 ff. Se även N. Edling, Ur de svenska rådkammarprotokollen. Minnesskrift till 1734 års lag 2. Se närmare Hojesteret 1661 —1961, 1, s. 480 ff. S. Jägerskiöld i Svea hovrätts historia 1614—1734 (1964), s. 135, 316.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=