223 terna. Svea hovrätt hade 1623 efterföljts av Åbo hovrätt, somhade hela Finland till territorium, samt 1634 av Göta hovrätt. De baltiska provinserna fick 1630 i Dorpat sin högsta instans. Betydelsen av hovrätternas praxis illustreras väl därav, att en ny lagstifting, som skulle kodifiera vår rätt, byggde just på hovrättspraxis.Omdrottning Kristinas straffordning 1651 säger K. G. Westman (a.a. s. 48): »Den erkände alltså och fastslog den rättspraxis, somskapats av hovrätten.» Det svarar därför mot verkligheten att undersökningar av den romerska rättens betydelse i vårt land byggts på hovrätternas, främst Svea, dömande verksamhet.^' Revisionens verksamhet följde för övrigt samma rättsåskådning, somden varåt hovrätterna givit ett mera konsekvent och mångsidigt uttryck. Revisionen fick emellertid tack vare Per Brahes ansträngningar en något fastare organisation och knöts närmare till drotsens ämbete. Från och med 1663 inrättades en särskild deputation för revisionsmålen. Den organiserades under ledning av ett kansliråd. 1669 utfärdades en instruktion för denna verksamhet. Samtidigt upphörde drotsen att vara ordförande i Svea hovrätt, som därmed otvivelaktigt fick en sämre ställning än tidigare. Drotsen fick i stället en överinspektion av justitieväsendet i riket — en uppgift, somunder Karl XI upphävdes men som skulle återkomma under Gustaf III. Den somåt revisionens dömande verksamhet redan tidigt gav viss fasthet och konsekvens var främst revisionssekreteraren under många år, den lärde Johan Stiernhöök. Trots sitt fosterländska intresse för den inhemska rätten och de gamla lagarna var även han en förmedlare av det romerskrättsliga inflytandet.^^ Med tiden hade sålunda perspektivet förskjutits. Allt större uppmärksamhet måste ägnas revisionen och rättskipningen i rådet. Trycket från den rättsökande allmänheten blev allt starkare, liksom från de utländska köpmännen med affärer i Sverige. Under Karl XI :s förmyndare tenderade utvecklingen mot att skapa en fristående revisionsrätt, varvid även ett beredande organ skulle byggas ut, en nedre justitierevision. Till ett slutgiltigt avskiljandeav den högsta rättskipningen från kungamakt och råd gick det likväl ej. Men inom rådet skedde 1673 en uppdelning på två avdelningar; den ena var justitierevisionen. Utvecklingen komemellertid under Karl XI :s egen regeringatt gå i en alldeles annan riktning. Revisionen utvecklades till en verklig högsta domstol, dit parterna fick tämligen fritt tillträde. Kungen kunde låta sin naturbegåvning för 1686 års testamentsstadga bygger sålunda på förarbeten i Svea hovrätt och dess tidigare rättspraxis, Jägerskiöld i Svea hovrätts historia s. 267. De tvivel, somibland uttalats ommina undersökningar av svensk rättspraxis bort bygga pä främst Svea hovrätts jurisdiktion (se bl. a. Fenger i TfR 1967) är därför onödiga. Se Johan Sticrnhööks företal till De |ure sveonum et gothorum vetusto samt Jägerskiöld, Johan Stiernhöök och den romerska rätten, i Rättshistoriska studier V (1974).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=