222 legium med drotsen sompresident. När frågan efter några veckor tas upp igen frågade drottningen omdet inte var meningen att hon skulle sitta i kollegiet när hon så ville eller om man skullemedge revision även från kollegiet. Svaret var att monarken givetvis äger sitta med i hovrätt eller vilken annan domstol han vill. Någon ny revision efter revisionsrättens avgörande kunde man ej tänka sig. Efter dettafickOxenstierna befallning att utarbetaett förslagtill revisionskollegium. Under debatten har drottningens halvbroder, greven av Vasaborg — som tänkts som rättens vice president — framhållit att revisionskollegiet kunde kränka monarkens höghet.'^ Samtidigt förnyades kravet på en särskild revisionsrätt. Det skedde i en anonympamflett, skriven före riksdagen 1647. Bland många disparata reformkrav möter även detta, motiverat med att Svea hovrätt dåmera blivit ett »provinciale collegium». »Revisionskollegiet» skulle ha »particular curamöver all justitien i landet». Riksdrotsen skulle där vara president med ett riksråd somvicepresident och två riksråd ur hovrätten samt »en av vart collegio av riksråd med tvenne referenter lärde män».^* Pamfletten har ansetts stamma från Per Brahe. Frågan om ett revisionskollegium ställdes i rådet. Oxenstierna redogör för skälen för och emot. Nu inför han åter i diskussionen hänsynen till monarkens roll i justitieväsendet. Revisionen »vore H.K.M:ts högste ämbete, ty konungar ligger justitien mest om. »Till detta komen processekonomisk synpunkt. Tvister bringades till ett slut, »när det är slitit för H.K.M:t».Åandra sidan åberopas för en reform den stora arbetsbördan, som dömandet medförde för rådet. — Drottning Kristina var lyhörd för den av Oxenstierna anförda synpunkten att dömandet hörde till de kungliga prerogativen: Omman skapade ett revisionskollegiumkunde ledamöternai instruktionenerinras ommöjligheten att rådgöramed monarken. Oxenstierna utfördeden tankegången närmare: Drottningen kunde själv sitta i kollegiet någon gång »att mayntenera sin höghet». Något revisionskollegium kom dock ej till stånd. Lösningen blev 1647 i stället att revisionsmålen fick beredas av en särskild revisionssekreterareinomkansliet. Sedan Per Brahe 1648 åter sänts till Finland somgeneralguvernör fick frågan omrevisionen vila till dess han 1660 återfått drotsämbetet. Efter Karl XGustafs död tog emellertid Svea hovrätt åter upp frågan. Under den politiska krisen, då förmyndarregeringens ställning klarlades, kunde Brahe ej genomdriva sin plan på revisionens anordnande. Allt förblev härvid vid det gamla. Dårevisionen under störredelen av 1600-talet ännu inteblivit ett regelmässigt rättsmedel är det givet att vår rättspraxis till största delen utformades av hovrätRuneby, Monarchia mixta, s. 317 f. '«SRP 1647, s. 28 f. Runeby, a.a.s. 320 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=