219 kens personliga domaruppgift.'* Det var utifrån föreställningen om konungens dömande uppgift givet, att hovrättens kompetens måste vara begränsad i förhållande till hans domsrätt. Så hade läget tidigarevarit i förhållandet mellan kungen ochtillfälligt förordnade högstadomstolar, riksråd eller andradignitärer. Kungen måste även efter 1614 alltjämt äga en högstadomsmakt^, till fullföljandeav sin i landslagen föreskrivna rättsvårdande uppgift. Den nya domstolen var sålunda alltifrån sin tillkomst rikets högsta dömande myndighet samtidigt som monarken bevarade en latent högsta rättsvårdande uppgift, främst riktad mot ”skrock- och offsokner”. När i 1615 års stadga om processen ett förbehåll gjordes för konungens rätt att revidera hovrättens domar innebar detta därför ej — somibland gjorts gällande^ — någon reträtt från 1614 års nyskapelse. Det knapphändiga arkivaliska materialet innehåller inte något, somtvingar oss att godta en sådan teori. Det finnes därför ej heller någon orsak att spekulera över vad som skulle ha kunnat föranleda kungen att inta en ny ståndpunkt 1615.^ Dennatolkningav Svea hovrätts kompetens att döma konungens dom bestyrkes av vad Axel Oxenstierna den 11 augusti 1642 yttrade i rådet omrevisionens innebörd. Rikskanslern betonade att »sal. kungen» velat bekräfta hovrättens auktoritet »i det han samtelige revisioner icke tillät.»^ Kanslerns tanke måste ha varit den att Svea hovrätt var den högsta dömande instansen även om kungen kunde ompröva dess domar. Revision var sålunda ingalunda någon ovillkorlig rätt för undersåtarna till fullföljd. Monarkens överprövning förutsatte ett tillstånd, ofta föregått av en konferens mellan honom ochhovrättsledamöter. Tillstånd till revision lämnades inte alltid. Vi har ett annat vittnesbörd omGustaf II Adolfs hållning till revisionen: Jakob De la Gardie förklarade i rådet, »salig K. M:t alltid hava tagit uti revisionssaker några av hovrätten, hört deras skäl och intet lätteligen låtit skrida till revision», SRP 1645, s. 134. Ännu i revisionsplakatet den 28 juni 1662 vände sig förmyndareregeringen mot allmänhetens försök att vilja skapa en instans ovan hovrätterna. Parter framkomnämligen, klagades det, med »nye Documenter och skäl». Detta hade ingalunda varit meningen. Ännu 1673 utgick man i rådet från att man ägde vägra en part revision. Av riksrådets tidigare protokoll framgår även att revisionen av en hovrätts- ■* Se vidare änkedrottningens protest mot 1614 års reform, K. G. Westman, Från landskapslagar till rikslag, i Minnesskrift ägnad 1734 års lag 1, s. 44 ff. ^ J. E. Almquist, Kungl. Maj:t somrevisionsrätt 1611 —1632, Svensk juristtidning(SvJT) 1941, s. 49 ff. ^ S. Petren, Kring Svea hovrätts tillblivelse, SvJT 1945, s. 171 ff; S. Ljung, Erik Göransson Tegel (1939). ^ Annorlunda 5. Petrén i Svea hovrätts historia 1614—1734. SRP 1642, s. 351.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=