218 ledning av stormän ute i landskapen. Man behövde en fastare, kvalificerad jurisdiktion samt en kontroll av de lägre instansernas verksamhet. Man följde härvid en allmäneuropeisk utvecklingslinje. Formerna härför hade dock ej nått erforderlig stadga. Klart var endast att en intensiv rättsvårdande uppgift hörde till kungadömet. Idealet, men knappast mera, var uttryckt i landslagens Tingmålabalk och Konungabalk. Uppgiften att slutgiltigt organisera den högsta jurisdiktionen hade ej underlättats av en tydlig rivalitet mellan konungamakt, rådsmakt, kyrka och ständer. Vid 1500-talets slut hände det ej sällan att konungens dom uppdrogs åt olika, tillfälligt organiserade instanser. Ibland dömde en grupp riksråd, ibland andra män i eller kring hovet i Stockholm.* Planer på en fastare organisationsform hade komprometterats under Erik XIV:s korta regering; hans ”höga nämnd” hade blivit ett instrument i kungens inrikes uppgörelser. När Gustaf II Adolf och hans rådgivare, främst Axel Oxenstierna och Johan Skytte, 1614 beslöt organisera Svea hovrätt som en ny fast domstol i rikets huvudstad, innebar detta en parallell till det samtida organiserandet av rikets administrativa kollegier.^ Men därjämte framträder sambandet med de tidigare tillfälligt organiserade instanser inomkretsen av hovets män, som nyss nämnts. Den nya hovrätten byggdes upp kring rikets drots och riksråd. Därmed hade tanken på en ny ofrälse sekreterarinstans avvisats. Av hovrättens ledamöter skulle fyravara riksråd, femassessorer vara av adel men fyra ofrälse. Av särskilt intresse var att hovrätten rymdeett antal väl utbildade, ofrälse män, somäven de företrädde ett väsentligt, ofta utomlands inhämtat, juridiskt kunnande. Så framstår Svea hovrätt som en kompromiss mellan adelns skyddsbehov och ett ofrälse sekreterarevälde med markerad övervikt för riksrådet och adeln. Uteslutet är dock ej att utländska, närmast franska och tyska exempel, påverkat den svenska reformpolitiken. Några tydliga tecken härpå finnes ej från året 1614, men blott några årtionden senare åberopades fransk rätt somorganisatorisk förebild i riksrådet.^ Konungens roll var emellertid ej klart utformad i det första reformprojektet. I fullmakten för Svea hovrätt, somefter många överläggningar utfärdades 1614, angavs att hovrätten hade att fälla ”konungens dom”. Detta innebar, att det nya kollegiet övertog den kungliga domsrätten. Det är emellertid uppenbart, att det från början förelåg en i tidens tankevärld inbyggd motsättning mellan hovrättens ställning som slutinstans och monar- ’ S. Petrén i Svea hovrätts historia 1614-1734 (1964). ^ Härom se N. Edén. Den svenska centralregeringens utveckling 1602-1634 (1902). ^ Se även Hj. Haralds, Hofrätten »parlament», HT 1914, s. 123 ff. I SRP 1642, s. 351 återges ett yttrandeav Axel Oxenstierna av sådan innebörd: fråga var ominrättande av en särskild revisionsrätt, »exemplo af Pranckerijke, där de hafva till distinctas res diversa ministeria.»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=