19 kunde utmåla den heliga äganderätten somhotad .. Den medvetet tillspetsadeformuleringen riktadesig mot den oproportionerligaupptagenheten medjust den här kategorin bönder och mot det okritiska accepterandet av skattefrälsebönders klagomål över adliga övergrepp som sanna verklighetsbeskrivningar. Vad somdärefter framkommit har integivit anledning till moderationpåden här punkten, tvärtom. Under 1600-talet, som tidvis (och på olika sätt) inneburit svåra påfrestningar för samtliga grupper, har skattefrälset bevisligen utgjort en jämförelsevis gynnad kategori bönder i såväl social och politisk somekonomisk bemärkelse. Vad det senare beträffar har t. ex. dessa bönder haft betydligt lättare att prestera sina utlagor än frälselandborna, vilket tvärtemot vad man i förstone skulle kunna trovar en följd av kronans skattepolitik och inteprimärt av adelns. Det rör sig till yttermera visso om en skillnad, för vilken grunden var lagd redan före stormaktstiden och adelsväldet, medan bönderna ännu var skattebönder och kronobönder, och somhade sin upprinnelse i ändrade beskattningsprinciper till följd av krigsfinansiella behov och ansträngda statsfinanser under sent 1500-tal. Till den nyaforskningsinsatsens karakteristika hör också att tiden före räfst, reduktion och envälde inte framställs somen på det hela taget problemfri period för adeln. Då tänker jag inte så mycket på den ojämna förmögenhetsfördelningen inom ståndet som på bl. a. det förhållandet att adeln, århundradet igenom, har tvingats till ekonomiska eftergifter. Till en början framförallt genom att privilegierna sattes ur spel; fr. o. m. århundradets mitt, när det blev allt svårare att förmå de ofrälse stånden att ta på sig nya skatter, genomatt man i stället tvingades acceptera högst kännbara, personliga kontributioner. Detta i strid med den urgamla principen om adelns personliga skattefrihet som sedan aldrig återvanns.*^ Parallellt med detta har adeln i sin livsföring drabbats av en veritabel kostnadsexplosion genom lyxkonsumtionens nödtvungna intåg som en följd av landets nyvunna stormaktsställning.*° Aristokratin eller högadeln, i betydelsen den politiskaoch sociala eliten, visar dessutom tecken på upplösning redan på 1650-talet, d.v. s. långt innan 1680-talets omvälvningar.** Ett annat kännetecken är den metodiska nyorienteringen. Utforskandet av socio-ekonomiska förhållanden och agrarfunktionella sammanhang krävde andra typer av källor än de somtraditionellt kommit till användning, av vilkade viktigaste dessutom var starkt tendentiösa. Ett systematiskt utnyttjande av privata godsräkenskaper och privat brevmaterial befanns särskilt nödvändigt av det skälet att det efter 1644, som en följd av privilegieutvecklingen, inte återstod * Af. Revcra, Gods och gård 1650—1680. Magnus Gabriel De la Gardies godsbildning och godsdrift i Västergötland, 1, 1975, s. 181. Nilsson 1958/1964. Se nedan avsnitt 4. '' K. Ågren, Rise and Declineof an Aristocracy. The Swedish Social and Political Elite in the 17th Century, SJH 1976, s. 55 ff., särskilt s. 79.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=