17 likna vid bondbyar. Naturahushållning var också i stort sett rådande. Adelns enorma förmögenhetsökning under århundradets första hälft representerade ingen ökning av nationalförmögenheten utan bestod framförallt av förmögenhetsöverföringar till adeln från kronan och bönderna. Förutsättningarna för tillväxt i ekonomin var också överlag dåliga: dels därför att bönderna inte tilläts att behålla något överskott (enligt den förhärskande, kamerala principen skulle räntan/skatten suga upp allt, med undantag av vad sombehövdes för böndernas underhåll), dels därför att adelns mångagånger jättelika inkomster förslösades på konsumtion och inte investerades i näringslivet. Somen följdav stormaktspolitiken, gods- och ränteavsöndringarna till adeln och de nya godsägarnas ofruktbaraekonomiseringav sitt jordinnehav måste befolkningens flertal ha fått vidkännas en standardsänkning under loppet av 1600-talet. 1500-talets positiva trend härvidlag har förbytts i sin motsats. Med kännedomomdenna syn på 1600-talets agrarsamhälle är det förståeligt att samhällsomvandlingens början brukar tidfästas till 1700-talet. Bortsett från det allvarliga men tack vare reduktionen övergående hotet mot bönderna skall återverkningarna som synes inte ha varit särskilt genomgripande av kronans gods- och ränteavsöndringar. Frånvaron av nämnvärd strukturell förändring är iögonenfallande. Före det sena 1600-talets omvälvningar på jordbesittningens område förefaller också de inneboende utvecklingsmöjligheterna att ha varit små. För adelns del får man närmast intrycket av försuttnachanser. Naturaskattesystem och naturahushållning bidrar dessutom till att Sverige framstår som förhållandevis gammalmodigt, vilket en tyskagrarhistoriker velat se somförklaring till att Sverige-Finland drabbades jämförelsevis lätt av den internationella krisen för jordbruksnäringen under andra hälften av 1600-talet.^ I själva verket måste emellertid både frågan om tidpunkten och — vilket är viktigare — frågan om hur och varför förändringen kommer till stånd lämnas öppen. Det äldre forskningsläget kan inte rimligen användas somunderlag för analyser av agrarsamhällets förändringsprocess; någon annan slutsats är inte möjlig med hänsyn till forskningslägets beskaffenhet. Kännetecknande för den traditionella historieskrivningen är dessutom att problemval och problemformulering inte annat än undantagsvis har styrts av något samhällsförändringsperspektiv, än mindre har sin upprinnelse i teoretiska överväganden om hur samhällen förändras. Inte minst gäller detta den högprioriterade skatte- ^ W/. Abel, Agrarkrisen und Agrarkonjunktur. Eine Geschichte der Land- und Ernährungswirtschaft Mitteleuropas seit dem hohen Mittelalter, 1966, s. 170. 2
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=