181 het, här åskådliggjort genomatt hon placerats över Fortunas rullande klot. Med bistånd av Fortitudo och Prudentia motverkar hon kaos. Flygande genier överräcker svärd och vågskålar och den övergripande moralen beseglas genom inskriften LAVS DEO. Det kristna och humanistiska bildstoffet får under den absolutistiska epoken ännu en betydelsenyans genom att ställas i fursteapoteosens tjänst. Också här ger den juridiska litteraturen exempel. I en fransk utgåva av Hugo Grotius’ De iure belli ac pads (1687) hyllas Ludvig XIV på ett sätt som aktualiserar den kosmiska symboliken. Redan 1665 hade Giovanni Lorenzo Bernini i sin byst av kungen utvecklat en concetto sominnebar att monarken framställdes svävande över en molnbädd av draperingar, ursprungligen avsedd att formeras över ett kopparklätt jordklot — den senare detaljen kom dock inte att utföras.I Grotiusutgåvan utvecklas en besläktad idé, nu sammankopplad med den traditionella dygdesymboliken. I strikt axialitet framträder kungens porträttbild på sitt postament; han lagerkransas av en ryktesgenie sompå trumpetfanan har ett solemblem med en inskrift som proklamerar hans unika egenskaper. Under honom finns jordklotet som omges av de fyra kardinaldygderna. Justitia är särskilt markerad somdygdernas drottninggenomatt hon bär en hermelinsbrämad mantel. Fortitudo med Herkulesattribut och kolonn samt de bägge övriga dygerna fullbordar illustrationen till den inskrift somlöper runt jordklotet och som förkunnar att de fyra tillsammans fulländar monarkens dygder. Över scenen strålar Evighetens stjärnekrans. Till Justitias attribut i bilden hör också solen, här väl sannolikt också en hänvisning på Ludvig XIV:s privata bildvärld. På baksidan av titelbladet finns f. ö. ännu ett solemblemsomanknyter till rättvisetanken genomatt visa solsysFör en diskussion av Ludvig XlV-bystens genesis, se I. Lavin, Bernini’s Death (i Art Bulletin LIV, 1972), 179 ff. Jordklotet, tänkt att vila på en trofégrupp, skulleursprungligen ha haft inskriften Picciola hasa, en hänvisning på dess format, geografiska form och bärande funktion. Lavin, 180. Konstnären Pierre Paul Savin som utförde inventionen till Grotiusutgåvan, hade i ett fristående grafiskt blad skildrat kungens byst på likartat sätt, men omgiven av smärre allegoriskaoch emblematiska framställningar, däribland en sol strålande över ett jordklot jämte inskriften Nec pluribus impar. Inomfursteapoteosen hade kombinationen av porträttskulptur och klot romerskt ursprung; den medeltida konsten upprepade schemat genomatt på motsvarande sätt framställa Kristus som världshärskare vid Yttersta domen. När Bernini mot slutet av sitt liv projekterade sin Kristusbyst återgav han i ett utkast två änglar på ömse sidor ombasen. Lavin avb. 15; idén återkommer i ännu en skiss, nu för ett sakramentstabernakel. Lavin avb. 16. Ännu en skiss av Bernini, ej behandlad av Lavin, visar de två änglarna i motsvarande position, men nu på ömse sidor om ett jordklot kring vilket löper ett band med inskriften SOL lUSTITIAE. Metaforen har romerskt ursprung men har också rötter i den gammaltestamentliga traditionen(se nedan n. 19). En duva svävar över världsalltet. Teckningen har uppenbarligen idémässiga relationer till de övriga skisserna och utgör troligen en övergiven idé till en sockel. Konceptionen ligger nära såväl bysten av år 1665 som frontespisen till Grotiusutgåvan 1687 och överhuvud den celesta ikonografi, som omhuldades inom fursteapoteosen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=