176 dygder framträdde 1650 skullede fungeranågradecennier senare i David Klöker Ehrenstrahls figurrika skildringav Karl XI :s kröningi Uppsaladomkyrka 1672, då medagerande i den högtidligaceremonien på ett sätt somi viss mån förebådar målarens vidlyftiga allegorier från 1670 och 90-talen på Drottningholm. Dygdernas väg från den ikonologiska receptlitteraturen till tjänstgöring i skilda ideologiska sammanhang kunde emellertid kompliceras i takt med att de allegoriska systemen vidgades, allt med avsikten att på ofta begränsat utrymme koncentrera idéer av högsta dignitet. Bildvärlden i den rättshistoriska litteraturen kan här göra anspråk på betydande intresse. Ett belysande exempel ger uppsalaprofessornJohannes Schefferus i sin kommenterade utgåva från 1669 av Konungastyrelsen, den medeltida furstespegeln. Initiativet var betingat av den allmänna uppmärksamhet som man nu började ägna de medeltida urkunderna. Frontespisen lämnar inte någon tvekan om ämnets höghet. Upphovsman var återigen Ehrenstrahl som genom en svit målningar på Drottningholm var väl bekant med den typ av bildidéer, som lämpligen borde aktualiseras i detta sammanhang.^ Med typiskt barocka stilmedel utvecklar bilden en rad föreställningar, som under lång tid knutits till Rättvisan och överhuvud det humanistiska förhärligandet av dygden i dess olika uppenbarelseformer. Den unge Karl XI styr statsskeppet i kraft av Den gudomliga försynen, vars gestalt tonar framsom en ledstjärna under seglatsen. Men hon är inte bara en ikonologisk abstraktion; hur försynen verkar genompraktiska levnadsregler anges i bilden genom en skulptur med tre huvuden, en symbol för klokhetens roll i tidens tre dimensioner. Somorubblig riktningsanvisning finns dessutomkompassen, kombinerad med kunskapens caduceusstav med klot och vingar och lagerkvisten som segerns attribut. Bakgrunden är självfallet den bibliskatraditionen, i förstahand Ordspråksbokens åttonde kapitel som prisar visheten: »15. Genommig regera konungarna och stadga vad rätt är. 16. Genommig härska härskarna och hövdingarna, ja alla domare på jorden.» Men konstnären väljer samtidigt att anknyta till metaforen om livet, den enskildes och statens, som en seglats, också den med bibliska anknytningar och därtill välkänd i den klassiska litteraturen. När temat togform i bildkonsten under renässansen skedde det i nära anslutning till den dygdefilosofi som utvecklats av de antika författarna och som kom att ingå en naturlig symbios med den kristna trosläran. Fundamental var motsättningen mellan Dygden och Fortuna, den nyckfulla vindgudinnan, som kunde tyglas av den somägde den rätta klokheten och visheten. Den florentinska renässansen accepterade inte längre den medeltida föreställningenommänniskan somkastad runt i lyckohjulet, utan förmåga att själv påverka sitt öde; utan att totalt återfalla i ^ Se A. Ellenius, Karolinska bildidéer ( =Ars suetica I, 1966), 29 ft.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=