15 försökt att komma över också böndernas jordäganderätt. Genom bl. a. orättmätiga skattehöjningar och härda indrivningsmetoder har skattefrälsebönder tvingats avstå sina hemman somskattevrak. Den främsta anledningen till missförhållandena var herrgårdsjordens utbredning, somhuvudsakligen föranleddes av den kameralt-fiskalasärställning, somdet s. k. ypperliga frälset åtnjöt. Så länge skattefrälsebönderna hade sin jordäganderätt i behåll kunde de nämligen inte avhysas, och säterier inte anläggas på deras hemman, detta till skillnad från frälsebönderna på landbohemmanen. Symptomatiskt nog har böndernas äganderätt också juridiskt ifrågasatts under perioden, och försetts med inskränkningar, under inflytande av kontinental, feodalrättslig doktrin. Det äldre forskningslägets främste (men ingalunda siste) representant är Eli F Heckscher. I dennes framställning av svenskt 1600-tal (från 1936) i Sveriges ekonomiska historia, ägnas skattefrälsebönderna följaktligen stort intresse, varvid Heckscher har anknutit till en lång historikertradition, både i Sverige och Finland. Av Heckschers problemval för egna, kompletterande undersökningar framgår att han dessutom har övertagit den befintliga litteraturens värderingar och förhållningssätt till skattefrälsefrågan. Angående skattefrälseböndernas ekonomiska villkor t. ex. finner han det svårt att avgöraomadeln i allmänhet har avkrävt dessa bönder högre skatter än de haft att betala till kronan, vilket han dock inte håller för osannolikt. Men han genomför inte någon jämförande undersökning av lokalt räkenskapsmaterial, statligt och privat, i syfte att kontrollera hur det har förhållit sig med detta. I stället tar han fasta på den påstådda faran för böndernas jordägande och väljer att söka fastställa säteribildningens absoluta och relativa omfattning på bondeägd jord, med utnyttjande av sifferuppgifter, somhämtats från centralt håll. Resultatet anses ge stöd åt böndernas samtida klagomål enligt riksdagsbesvär och pamfletter, som i detta stycke utgjort den traditionellahistorieskrivningens främsta källmaterial. (Från samma typ av källor härrör f. ö. också uppfattningen omde ökade bördornapå kronans behållna bönder som en följd av godsavsöndringarna.) På så sätt bekräftas med hjälp av centralt, kameralt material ett antal klichéer, somursprungligen formulerades under den politiskt laddade ståndsstriden kring 1650. Samtidigt cementeras detta forskningsläge för lång tid framöver. Omkring år 1700 hade frälsejordens andel av rikets totalmantal halverats i jämförelse med förhållandena 50 år tidigare; kronan, adeln och bönderna innehade numera ungefär 1/3 vardera av jorden. Med räfst, reduktion och envälde gick, menar Heckscher, adelsväldet i graven och adelns dominans somjord- och ränteägare gick förlorad. Följdriktigt tillmäter Heckscher den stora reduktionen en avgörande betydelse för böndernas ställning och därigenom också, med tiden, för samhällsutvecklingen i stort. Frälsejordens minskning innebar sålunda först och främst att bondeståndet räddades politiskt och socialt. Böndernas tidigare beroende av adeln avlöstes visserligen i många fall av att man hamnade under civila eller militära indelningshavare, men detta betydde mindre eftersom den nya relationen inte var »feodal» till sin karaktär. Därtill kommer att förutsättningar skapades för ett mera utbrett jordägande bland allmogen genom
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=