RS 9

158 riksdagen. I riksdagen hade tjänstemanna-adeln uppnått ledande ställning efter det att adelsståndets interna gruppindelning hade upphävts.^' Slutkommentar Man kan uppställa många kriterier på en användbar historisk förklaringsmodell. Ett av de viktigaste kriterierna är enligt min åsikt förklaringens utsträckning. Detta innebär att den förklaring bör anses bäst, sompå ett naturligt sätt tolkar den största mängden relevanta källor och fakta. Jag anser somotillfredsställande en förklaring somi första hand betonar idéer och stora personligheter när den tillämpas på problematiken kring bytet av ledande juridisk doktrin på 1600-talet. Utgångspunkten ger nämligen i regel inget svar på frågan varför människan i ett visst skede förkastar en doktrin och väljer en annan. Omvi säger att han av en eller annan orsak ansåg den ena bättre än den andra, medger vi i själva verket att valet påverkades av faktorer somstår utanför själva doktrinerna. Det har framförts att den romerska rätten anammades, eftersom den behövdes. Detta i och för sig helt riktiga påstående blir hängande i luften omman inte samtidigt klargör vems behov det gällde och vem somförmådde driva igenom sina krav. Det var inte svårt att ur romarrättens väldiga regelmaterial och dess mångfald av allmänna principer finna stöd för snart sagt vilken linje somhelst — så i synnerhet när man tolkade även den glossatoriska litteraturen somromersk rätt. Enligt min mening har förklaringen, som utgått från den romerska rättens inneboende auktoritet och från fullständig homogenitet hos dessa anhängare, lett den rättshistoriskaforskningenvilse. Resultatet har blivit en förenkling, som förnekar lagarnas beroende av samhällsgrupperna interna maktkamp och som förklarar lagarnas innehåll enbart utgående från spridda idéer. Dylika idéers uppkomst, liv och död uppfattas vara oberoende av människans medvetna handlande. Detta synsätt leder till att vi människor inte är ansvariga för huru rätten utformas. Ansvaret ligger hos idéer, vars innehåll vi börja föliaenbart om vi råkar komma i kontakt med dem. Se t. ex. Carlsson — Rosén II 1964, s. 67—71, 100— 101; Elt F. Hcckschcr, Sveriges ekonomiska historia II, 1 (1949), s. 270 f; Antero Heikkinen, Hattarnas skolpolitik. Historisk Tidskritt för F-inland 1975, s. 121 ff.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=