157 och delvis även styrelsesättet. Romarrättens faktiska innehåll var av mycket mindre betydelse. För e.xakt samma ändamål användes även naturrätten. Med dess autktoritet rättfärdigades ett visst maktbruk. Av denna anledning sammanfaller romarrättens och förläningsaristokratins maktperiod. Eftersom det låg bruksvärde i romarrättens auktoritet, var de nya grupperna tvungna att bryta just denna auktoritet. Därför behövdes naturrätten samt dess identifiering med den inhemska rätten. Detta är även orsaken till att Nehrman så ivrigt kritiserade romarrätten fastån den allt fortvarande anvåndes i rättslivet. Hovrätternas och justitierevisionens sammansättning har en mycket central ställning i den nu uppskisserade förklaringen. Om man endast granskar medlemmarnas sociala bakgrund, kunde man påstå att majoriteten av Svea hovrätts medlemmar representerade lågadeln och den ofrälse tjäntemannakåren såväl före somefter upprättandet av enväldet. Riksrådet igen var hela tiden högadelns påverkningskanal. Enligt detta synsått innebar 1680-talet inga förändringar vad gäller medlemmarnas sociala ställning. De facto skedde en förändring, somäven var mycket betydande. Genom självhärskardömet kom riksrådet att bli helt beroende av konungen. Även namnet förändrades; i stället för riksråd kom konungens råd. Efter att självhårskardömet hade införts kom rådets lediga platser att enbart besättas med personer somunderstödde såväl självhärskardömet somreduktionspolitiken. Samma regel gällde t. ex. vid besättandet av lediga tjänster vid Svea hovrätt. Även här gavs företräde åt jurister somåtnjöt konungens förtroende. Föråndringarna i landets högsta maktstruktur kom således via utnämningspolitiken även till uttryck i de högsta tjänsterna på alla nivåer, allt från lagkommissioner till överrätter. På dettasätt kompletteradeoch säkerställde utnämningspolitiken den utveckling somhade börjat med en betoning av bundenheten till den inhemska rätten. Overrätterna måste bit för bit anpassa sig till den nyaordningen. Tjänstemannaadeln tog själv hand omtjänsterna eller besatte dem med lojala personer. Endast genomatt sammankoppla romarrättens tillbakagång med förändringen i socialoch maktstrukturen kan vi förstå varför den linje, som fick sin början under sjålvhärskardömet, fortsatte under frihetstiden och t. o. m. förstärktes. Då kritiserades ju den romerska rätten allt mera öppet och intensivt, samtidigt som undervisningen i romarrätten upphörde vid universiteten. Orsaken till detta var att tjänstemanna-adeln och den ofrälse tjänstemannakåren behöll sin ledande ställning även under frihetstiden. De överförde enväldet från konungen till T. cx. Stcti Carlsson — Jerker Rosen, Svensk historia I (1964), s. 639—653. Stig ja^erskiölä, Hovrätten under den karolinska tiden. Svea hovrätt (1964), s. 124—125, 156—158, 162; David Cannt, Utbildning till statens tjänst. Studia Historiea Upsaliensia 63 (1975), särskilt s. 105—115.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=