156 Leijonmarck stöder sig alltså i sin kritik på naturrätten. Något senare framför han denna sin ståndpunkt mera prononcerat då han konstaterar: »Menteras och att distingueras emellan patriampostestatem, härrörande af Naturens lagh och emellan then somcivil lagh och stadgar sig grunder. Hwadh den förra wedkommer, så består hon in officio pietatis att styra och råda barnen, emedan the sig sielfwa i feel af fult förståndh icke råda eller föresee kunna, men then senare går offta der öffwer, som tillförenneomRomerske lagen förmålt är, warandes så åtskillig, somlagstichtarens willia och ländernas seder i det fallet variera pläga, hwilken nenb. andra folck(s) civil lagh oss intet obligerar, men then Naturliga Lagen, så wijda hon af sundt förnufft dieteras, måste tjäna oss till rättesnöre. Senare förstärktes ytterligare den riktning inomkommissionen, somgynnande naturrätten. Som bekant komslutligen naturrättsliga idéer att intas i lagverkets företal, vilket gav åt hela lagverket ett naturrättsligt skimmer. Enligt min mening är det gemensamma för den romerska rättens kritiker från 1680-talet till 1700-talet just deras likartade sociala bakgrund. De flesta av dem tillhörde lågadeln, de var nyligen nobiliserade ämbetsmän eller tjäntemän som eftersträvade adelskap. Detta var uppenbart fallet med stora lagkommissionen. Ledamöterna bestod inte endast av män som vunnit kungens förtroende inom reduktionspolitiken, utan de representerade också en social homogen grupp. Detta faktum kunde inte undgå att sätta sina spår i kommissionens verksamhet. Tjänsteadelns filosofi kommer klarast fram vid de sammanträden, där man behandlade frågan om adelns morganatiska äktenskap och därmed även adelsprivilegierna i allmänhet. Speciellt kommissionens första ordförande Erik Lindschöld betonade starkt, att adelskap även kunde förvärvas genomtjänstgöring i civila värv, att endast personliga meriter utgjorde den riktiga grunden för adelskapet och att »adelns wederlijke» borde befrias från sanktionerna för blandäktenskap. Dessa andelns vederlikar, alltså de högre ofrälse ämbetsmännen, nådde inte endast upp till adelens nivå, utan enligt Lindschöld fanns »åthskillige uti ofrälse ståndh, som äro till heder, wärde och gagn högre än adelen.»■^’^ Till denna samma grupp hörde även borgarsonen David Nehrman, som adlades först 1756. Av Sten Carlssons undersökningar framgår att antalet ofrälse eller nyligen adlade ämbetsmän överhuvudtaget tillväxte stadigt från och med 1700, frånsett några, i förhållande till totalantalet ringa tillbakagångar på 1720- och 1770-talen.^’’ Varken romarrätten eller naturrätten hade som sådana någon särskild betydelse i Sveriges historia. Det avgörande var att man innan enväldet med hjälp av romarrättens auktoritet justifierade viss domstolspraxis ..27 Ylikangas 1967 279, 282. En avskrift av ifrågavarande memorial finns i Palmschöldska samlingen i Uppsala universitetsbibliotek, vol. 119 fol 91 f. Förarbetena... I, s. 179; Ylikangas 1967, s. 116—142. Sten Carlsson, Ståndssamhälle och ståvclspersoner 1700—1865 (1973), passim.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=