154 sandet till främmande rätt och domstolarnas prövningsrätt även i övrigt kringskars, betydde detta att doms- och lagstiftningsmakten allt tydligare koncentrerades till det politiska maktcentret, d. v. s. till självhärskaren. Detta var en stor vinst och fördel för de grupper, med vars stöd självhärskardömet såväl hade upprättats somäven upprättshölls. Den mest centrala av dessa stödgrupper var tjänstemanna-adeln. Betoningen av den inhemska rätten framträdde för första gången tvdligt i de omfattande rättegångar, som följde på reduktionsbesluten och på de enorma ersättningar somutdömdes åt förmyndarregeringen. De inkomster man räknat med att skulle inflyta från reduktionerna och de ersättningar som ådömts förmyndarregeringen hotades av en kännbar minskning genom att de som ställdes inför reduktionskraven åberopade — oftamed framgång — olika »dispositioner» som de hävdade att ställt egendom utomräckhåll för reduktionerna. Dessa dispositioner, som omfattade äktenskapsförord, olika slag av testamenten, gåvor och arvskontrakt, motiverades ofta med stadganden somlånats ur tysk rätt — en del av dispositionerna hade t. o. m. gjorts i Tyskland — eller genomdirekta hänvisningar till den romerskrättsliga princip sombetonade avtalsfriheten, »Provisio hominis tollit provisionemlegis» (förord bryta lag, Gedinge bricht Landsrecht). Jordabalkens nionde kapitel tolkades sedan på basen av denna princip. I dessa rättegångar blev kronans företrädare tvungna att betona inhemsk rätt eller — vilket också inträffade — bestämmelser i tysk eller romersk rätt vilka begränsade avtalsfriheten. Huvudregeln var i alla fall att den beträngda aristokratin stödde sig på främmande rätt, medan kärandesidan baserade sin talan på inhemsk och skriven lag. Bakgrundsfaktorer av detta slag inverkade på att den stora lagkommissionen av år 1686 fick fullmakter inte bara att kodifiera rätten utan även att reformera den och på att man först tog giftermåls- och ärvdabalkarna till behandling. Ursprungligen trodde man att dessa balkar skulle bli färdiga inom ett år och avsikten var att ge dem laga kraft omedelbart efter det kungen stadfäst dem.‘^ Man gick också sedermera till en del tillvägapådettasätt även omde ifrågavarande balkarna, trots att kungen ständigt skyndade på arbetet, blev färdiga mycket senare än man ursprungligen trott. Giftermåls- och ärvdabalken stadfästes av kungen 1694 och lades till grund för de kungliga laguttydningarna.''^ bl. a. morgongåvor, hemgift. Yhkangas 1967, p.issim. ''' I Åbo hovrätt.s universal .^0.3.1697 konstateras: Emedan Kongl. Maij:t haar igenom dess hijt ankompne allernadigaste Skrihvelse al den 5. Februrii sidstledne lunnit rdttwijst, för särdeles orsaker i Näder al förändra det, somuti det 18 Cap. Erfd. B. i förra Lagen ar stadgat om I rillo Barns l öda och Opfostring, hwilket uti utkastet af den reviderade Lagen allaredan är af Kongl. Maij;t för godt funnit oeh gillat...» Åbo bovrätts universaler, serien A I 1623— 1735, s. 109—110 (Helsingfors universitetsbibliotek).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=