152 när adelns och särskilt den gamla förläningsadelns ställning börjar försvagas. Man kan här konstatera att enligt Georgvon Belowreceptionen av romersk rätt även i Tyskland sammanhängde med ständerväldets uppgång och inte t. ex. var en följd av att de mest utvecklade handelsstäderna först skullehatillägnat sigden romerska rätten.'^ För vilka ändamål behövdes naturräten? Högadeln led ett politiskt nederlagpå 1680-talet. Lågadeln, den s. k. tjänstemanna-adeln alierade sig med den ofrälse tjänstemannakåren och med de andra stånden i kampen mot aristokratin. Genomatt göra konungen självhärskande lyckades man med hjälp av riksdagen bryta högadelns makt. Förläningarna indrogs till kronan och lågadeln samt den ofrälse tjänstemannakåren besatte de högsta tjänsterna. Man kunde anta att nederlaget för den romerska rätten omedelbart skulle ha kopplats till högadelns fall. Så skedde emellertid inte. I stället fördes en ny doktrinfram, en somsåväl pekadepåromarrättens felaktigheter somjustifierade de stigande gruppernas maktställning. Denna nya doktrin var naturrätten. Ur detta ges hypotesen att den naturrättsliga doktrinen skulle ha innehållit element som var betydelsefulla för de nyagrupperna. Det skullekännas följdriktigt att anta, att tjänstemanna-adeln och andra somunderstödde reduktionen i sin kamp mot förläningsartistokratin, behövde de argument, som naturrätten gav. Ytterligare uppstår hypotesen att naturrätten skulle ha erbjudit hållbarare motiv än den romerskarätten för självhärskardömet, somanhängarna av reduktionspolitiken genomfördeför att förverkligareduktionen eller rättare: för att få förläningsaristokratin satt åt sidan. Uppenbarligen håller ingen av dessa grunder sträck. Det är svårt att ur naturrätten finnanoggrannaanvisningar för lagstiftareeller lagskipare. Däremot hade den romerska rätten lösningar på nästan vilka problemsomhelst. »Naturrättens inflytande på rättens innehåll är av dissertationerna att döma litet», skriver Bo Lindberg i sitt verk »Naturrätten i Uppsala 1655—1720». Enligt Lindberg var sakförhållandet det samma i den praktiska juridiken. Detta gällde även för de fall när naturrätten via förmedling av olikaauktoriteter erbjöd något nytt, eftersom källan då ofta var samma romerska rätt som Nehrman så ivrigt kritiserade. De ifrågavarande stadgandena förklarades bara i överensstämmelse med naturrätten. Lindbergsammanfattar enligt mitt förmenande riktigt när han säger: »Naturrätten förefaller mest vara ett honnörsord utan konkret innebörd.»’^ Die Ursachen der Rezeption des römischen Rechts in Deutschland (1905). Jfr Jägerskiöld 1963 21 f. Lindberg 1976, s. 169—178.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=