151 kunde högadeln smärtfritt nå sina mål. Eftersom regeringsmakten var i högadelns händer var det möjligt för den att genom utnämningspolitik bevara överrätternas politiska tillförlitlighet. Den ovan utformade förklaringen innehåller samtidigt påståendet, att förläningsadeln från början av 1600-talet skulle ha varit den grupp som dragit mest nytta av receptionen av romersk rätt och som använt den för att stärka sin ställning. Enligt mmmening är en tolkning i denna riktning synnerligen rimlig och den utesluter inte i och för sig att många andra faktorer och orsaker inverkat på receptionen av romersk rätt. Förläningsadeln, som även hade betydande kommersiella intressen, behövde ett rättssystem med vars hjälp uppfattningen om jordäganderätten kunde utformas så, att den sammanföll med dess strävanden och som betonade vikten av avtalsfrihet mellan enskilda även gentemot lagen. Förläningsadeln behövde en avtalsfrihet av detta slag inte endast i sitt förhållande till kronan, där det gällde att säkra olika av kronan förvärvade förmåner, utan också — och framförallt — i sitt förhållandetill böndernaoch den jord dessa ägde och odlade. I detta avseende kunde man ta till hjälp olika från kontinenten lånade feodala läror om äganderätten, vilka utformats på basen av romersk rätt eller genom direkta lån från denna. Med stöd av de romerskrättsliga lärornaomden delade äganderätten, somäven omfattades från kronans sida, samt med hjälp av en omfattande avtalsfrihet, somlikaså motiverades med romersk rätt, kunde man förverkliga läran omkronan somhögsta ägare, försätta bönderna på donationsgodsen i samma ställningsomfrälselandbönderna, införa förläningsrätt för skattehemman, förändra böndernas skatter till dagsverken eller i allmänhet till sådana prestationer, omvilka donatarien överenskommed sina bönder, o.s.v.'° Det är överhuvudtaget knappast någon slump att den romerska rättens spridning till Sverige i tid sammanfaller exakt med den period så adelns makt stärktes, att de mest auktoritativa och långtgående uttalandena som betonar den romerska rättens betydelse härrör från drottning Kristinas regeringstid” och att motståndet mot den romerska rätten börjar stärkas just /.£. Almquist: Omärftlij; besittningsrätt till jord töredet sjuttonde seklets slut (1929); Dewsuwmi". Till frågan om skattebondens lordåganderätt under perioden 1719—1789. Minnesskrift ägnad 1 734 års lag II (1934); EmoJutikkuLi. Bonden i f-inland genomtiderna(1963) 154 I-. — På ett för den äldre idéhistorien tvpiskt sätt törekommer i litteraturen en uppfattning enligt vilken t. ex. förnekandet av böndernas jordäganderätt var en följd av den romerska rättens mer eller mindre mekaniska spridning. Etna Jutikkala skriver (Pohjoismaisen yhteiskunnan historiallisia juuria (Det nordiska samhällets historiska fötter), 1965 sid. 48) beträffande livegenskapens uppkomst i Östeuropa: »Till denna utveckling bidrog börjande fran 1400-talet den romerska rätten, som ej tillerkände bonden full äganderätt till sin jord och somavgjorde de lokala jordägoproblemen med hjälp av analogislut på basen av de västeuropeiska länderna utan att beakta den olikartade historiska utgångspunkten.» '' Det viktigaste av dessa är drottning Kristinas vttrande i riksrådet 1 7.6.1650 somgällde länstagarens ställning och enligt vilket romersk rätt kunde användas som subsidiär rättskälla i landet. Drottningens inställning till törlänmgar och förläningsadeln är allmänt känd. Svenska riksrådets protokoller 14, s. 190.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=