150 oberoende av om man utgår från receptionens början eller dess avslutning. Såväl maktstrukturen som gruppintresset verkar dölja sig bakom det hela. Ideella grunder och argument användes för att görasådant berättigat, somi självaverket stämde överens med ett visst gruppintresse. Gruppintressen Av det tidigare har det redan flere gånger framgått att den avgörande svängningen i förhållandet till romarrätten inträffade på 1680-talet. Dettafaktumleder till antagandet att de storasamhälleliga förändringarna, sominträffadeunder nämnda årtionde, skulle höra samman med den romerska rättens ställning i den svenska historien. Högadelns storhetstid inföll före denna vattendelare, medan tjänstemanna-adeln blomstrade därefter. Av denna anledning känns det naturligt att utgå från att högadeln, förläningsaristokratin, drog nytta av den romerska rätten och stödde sin makt på dess användning. I litteraturen har man även hänvisat till denna möjlighet. Stig Jägerskiöld skriver:"^ »Man tager emellertid knappast fel, om man i det karolinska kungadömets motstånd mot romerskrättslig reception även spårar vissa intressemoment. Konungadömets maktutveckling och särskilt reduktionen krävde ett överkorsande av många tryggade enskilda positioner, vilka väl kunde grundas å rättsregler, som uppbyggts med stöd av Corpus juris eller tysk-romerska rättsregler eller allmänna grundsatser. Hit hörde naturligtvis först och främst de många feodalrättsligagrundsatser, somsärskilt adeln sökt införa, och som bland annat hotat att förvandla skattebönderna till ofria bönder, eller förbehålla jakträtten åt adeln m. m. Reduktionen av förlänta gods, somärvts och försålts, krävde ett åsidosättande av regler omgodtrosförvärv, av hävde- och preskriptionsregler. Utkrävande av ansvar och ekonomiskt skadestånd skar igenomde romersk-rättstliga culpaföreställningar, som nyss vunnit terräng och förutsatte en återv^erkande kraft, somilla rimmade med allmänna rättsgrundsatser.” Högadeln använde således romarrätten för att underbygga sin egen ställning. Denna synvinkel gör det lätt att förstå, varför maktutövningen och rättsskipningen koncentrerades till överrätterna. Det andra alternativet — stiftandet av lagar och förordningar — skulle obönhörligt ha lett till större eller mindre konflikter med de lägre stånden. Riksdagen kunde ju inte ingripa i det som hände i hovrätterna och justitierevisionen. Sammanfattningsvis kan man säga att romarrättens maktperiod i Sverige främst berodde på följande faktorer: Högadeln behövde nya bestämmelser för att befästa sin ställning. Genom att betona den romerska rättens överlägsenhet samt genom att tillåta dess användning i hovrätterna och justitierevisionen. Jägerskiöld 1963, s. 107.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=