149 rättsregler, som står i strid med deras egna intressen. Auktoritetsreceptionen tillåter och förutsätter, att man även skulle omfattasådant somingen egentligen har behov av. Jägerskiöld nämner dock behovsreceptionen, även omden inte spelar någon central roll i hans förklaring. Han anser att den romerska rätten togs ibruk emedan den inhemska rätten var föråldrad och full med luckor. Frågan om varför man just tydde sig till den romerska rätten och inte t. ex. till den engelska blir — om man utgår från behovstanken — öppen, likaså frågan omvarför man i första hand tillägnade sig romarrättens allmänna principer. Dessutom var det utmärkande för receptionstiden, att man mycket sparsamt nyttjade lagstiftningalternativet. Rättslivet dominerades av överrätterna hovrätterna och justivilka nyttjade en vidsträckt prövningsrätt såväl i brott- och civilmål.^ Man täppte således inte i egentlig mening till luckorna med romersk rätt. I verkligheten visar överrätternas domspraxis att man använde sig av den romerska rätten såväl selektivt somrätt fritt. Först i början av 1680-talet började man effektivare täppa till lagluckor med hjälp av lag och förordningar. I detta sammanhang förbjöds även hänvisandet till främmande rätt. Det är således lika litet enbart fråga om en reception av den hela romerska rätten somatt romarrätten skulle ha tagits i bruk endast av den anledningen, att studeranden kom i beröring med den. Processen var knappast så här enkel. Frågan är om en period, under vilken överrätternafritt tolkade lagen och kunde enligt egen prövning även hänvisa till utländska rättsregler, oberoende om det rörde sig om romersk eller judisk rätt eller t. o. m. tysk lagstiftning. Man kan ocksåuttrycka saken så att under ifrågavarandeperiod använde sigöverrätternai verkligheten av en vidsträckt lagstiftnings- och lagtolkingsmakt. När man överväger orsakerna till receptionen, är det skäl att beakta receptio¬ tierevisionen nens betydelse samt dess följder. Man kan inte fästa alltför stor vikt vid samtidens prisande av romarrätten eftersom lovorden vanligen avsåg att justifiera den rådande situationen och inte att avslöja dess orsaker. Samma källkritiskaprincip bör användas, när man söker en förklaring till receptionens upphörande. Detta skede, som inleddes på 1680-talet, innebar i praktiken ett inskränkande av överrätternas vidsträckta tolkningskompetens. Strikt tolkning och stiftade lagregler trädde i dess ställe.*^ Följden var att domsmakten koncentrerades till de politiska makthavarna. Enligt detta synsätt skulle den naturrättsliga doktrinen inte ha spelat någon central roll vid receptionens tillbakagång. Ej heller det nationalromantiska synsättet kan enligt denna uppfattning ges något självständigt förklaringsvärde. Förklaringen synes i verkligheten peka på två centrala orsakskomplex och detta ^ Pertti Myhrherg, Rikos-ja proscssioikeuden kehitvs Suomessa (1978). Myhrberg, 1978, s. 33.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=