137 tvivla. Det är det här ovan flera gånger nämnda s. k. Grotiuskompendiet, där Schefferus »med en underbar korthet och klarhet» (ovan s. 112) i kapitlet De bello subditorumin superiores, »Omundersåtarnas krig mot de styrande», helt klart bevisar att suveräniteten ligger hos folket, inte hos monarken. Någon sats somkommer ens i närheten av en sådan tanke finns, somläsaren torde ha märkt, definitivt inte i Sciagraphia. Det vore underligt omnågon kunde ha undgått att se ett samband mellan den schefferuska naturrättens absoluta förbud mot »inskränkning» av härskarens makt {Sciagraphia V:4:k) och den svenska högaristokratins samtidiga, misslyckade försök att vid Karl XI :s kröning binda konungen med hjälp av en s. k. kungaförsäkran. Somnaturrättstänkare uppvisar Johannes Schefferus tvåhelt olika ansikten — Sciagraphia är utan något tvivel ett stöd åt de krafter som genomdrev införande av enväldet, och den med hjälp av enväldet därefter genomförda reduktionen. »Men huru skulle en reduktion, somi främsta rummet skullegå ut över högadelns gods, kunna företagas utan en genomgripande maktomflyttning inomdet svenska samhället?» (Hildebrand- Stavenow s. 139). Reduktionen drabbade ju aristokratin mycket hårt. Vad som drogs in var pengar somadeln ansågs ha sugit ut ur bönderna. Den s. k. naturrätten deltog direkt i en alldeles naken klasskamp.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=