136 får man inte vidta någon åtgärd som syftar till att minska makten, inskränka makten, bemäktiga sig makten, omstörta makten. Trots allt så får jag alltså till sist intrycket att det är Hobbes’ mycket mera än Hugo Grotius’ ande somfår chansen att göra sig gällande i undervisningen för Uppsalastudenterna hösten 1675. Vad kan det bero på? Jag tror att det är alldeles för enkelt att säga att representanten för köpmannaklassen — skall vi räknaSchefferus dit? — naturligtvis inteville ge aristokratin som han höll föreläsning för några tips, och därför »glömde» vad han i andra verk hade skrivit omHugo Grotiusoch motståndsrätten. Det är för enkelt. Men något underligt förefaller det migändå, att han i såpåfallande höggrad lär ut rena »kadaverlydnaden» under fursten, somThomas Hobbes, somsagt. Varför skall han i Sciagraphia luris Naturae använda ett så fruktansvärt auktoritärt tonfall när han talar om fursten, som i detta fall var Karl XI? Under kung Karls omyndighet hade styrelsen skötts av en högadlig förmyndarregering, men 1675 var det dags för kröning, och kallelse gick ut till folkets ombud att infinna sig i Uppsala i augusti. I november ägde föreläsningarna om Sciagraphia luris Naturae rum. I samband med myndighetsförklaringen hade ständerna krävt en relation om vad »själva omständigheterna vid nogare överseende kan giva vid handen» (Carlsson-Rosén, s. 91). De gamla förmyndarna fick lov att gå med på en fruktansvärd räfst: Per Brahe, Carl Gustaf Wrangel, Gustaf von Stenbock, Magnus Gabriel De la Gardie, Sten Bielke. Den s. k. förmyndarräfsten började, och ett halvt stenkast därifrån satt adelns yngre söner och hörde professor Johannes Schefferus anföra bevis för den högsta maktens okränkbarhet, bevis sommera eller mindre direkt var hämtade från Leviathan av Thomas Hobbes. Det var vid ungefär samma tid som den mäktigaste av de förra förmyndarna, Magnus Gabriel De la Gardie, på ort och ställe beskylldes för att ha sagt om konungen: »Vi måstehava ut den bussen, han gör. Gudstraffe mig, intet gott här hemma.» Om händelserna på annan plats i staden, som inträffade samtidigt med att Schefferus anförde de många bevis jag i det ovanstående anfört för »maktens» absoluta okränkbarhet, berättar Hildebrand-Stavenow (s. 134) att riddarhuset »drabbade väldeliga tillsammans med de ofrälse, sommisstrodde adelns anbud, hur stora dessa än voro; utskrivningens börda gav anledning till en tvist mellan adeln och bönderna, varunder de senare gång på gångyrkadepå likställighet. Så visade sig ståndssplitet glimma under askan; fäderneslandets fara och den gemensamma kampen mot den gamla regeringen kunde knappast förhindra dess utbrott.» »Från denna tid är riksrådets makt slut. Karl XI tager allt under sin ledning.» Det finns inte några papper på att Johannes Schefferus och naturrätten gjorde någonting till för att bidra till införandet av det karolinska enväldet. Men det finns ett dokument somutgör ett alltför starkt indicium för att man skall kunna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=