135 lag, att reglerna om rättvisa och rättrådighet inte är »naturliga» utan blott mänskliga klokhetsregler, invänder ärkedjäknen Sharrock att med »lag» menas det, varigenomvi förpliktas till ett visst handlande: »Nu är det så att samvetets befallningar förpliktar var och en, alltså kan de kallas lagar. Vi hävdar också, att en makts föreskrifter inte är i sig själva förpliktande, utan bara i den mån somde överensstämmer med det rätta förnuftets befallningar...» (Sharrock s. 46). Efter Sharrock uppträdde Pufendorf emot Hobbes, säger Schefferus (165), »men han behöll mycket från Hobbes». Och detsamma måste nu till sist sägas också omJohannes Schefferus! Precis somenligt den engelske ateisten är somsagt »självbevarandet», conservatio sui, den grundläggande sociala driften, men Schefferus bygger väl här inte direkt på Leviathan, utan på Samuel von Pufendorf. Följer man resonemanget i Sciagraphia (ovan s. 116 f) så får man intrycket att samhällsfördraget enligt Schefferus’ mening ingåtts av rena klokhetsskäl, precis somenligt Leviathan och Pufendorf — fast Schefferus uttrycker saken annorlunda. Av den Schefferus somi Grotius’ efterföljd hävdade att folket har rätt att föra krig mot en tyrannisk överhet ser man alltså till sist inte mycket i Sciagraphia, egentligen inte något annat än ordet »tyrann» på ett par ställen, somvisar att det är hans avsikt att en regerings beslut kanske inte alltid är enligt definitionen riktiga, så som Hobbes’ anhängare menade. För sitt självbevarandes skull beslutar sig människorna för att ingå samhällsfördraget, och så som Hobbes föreskrev överlämnar människorna då alla sina rättigheter på överheten: »Var och en är skyldig att ge den sominnehar högsta makten rätt att genombestämda regler och lagar förklara gränserna för lydnaden» {Sciagraphia luris Naturae, VII:6, här ovan s. 123). Det ord som Schefferus använder i det avsnitt av Sciagraphia (V:4) där han talar omvad jag i mitt referat har kallat »korruption», dvs. försök att skapa en olydnad mot den somhar makten, är imperium, varmed han betecknar förhållandet mellan man—hustru, husbonde—dräng, föräldrar—barn. Romarrättens termför »besittning», »innehav», är in mancipio alicujus esse. I fråga omslavar användes in potestate och i fråga om hustrur in manu, dvs. »i någons makt» respektive »i någons hand»; motsatsen till att vara »i handen» är att vara »e-man-ciperad», »att ha sluppit ur handen».^’ Schefferus använder potestas, tydligen som en sorts teknisk term, i de »paragrafer» där naturrätten lämnar ett generellt förbud mot uppror (V:4:k). Mot den somhar någon »makt»,potesf^*5, Hägerström ställer i speciellt sammanhang de bägge frågorna, »erstens, warum nicht von wtrklichen Sklaven in mancipio esse gesagt wird, und zweitens, in welchem Verhältnisse die manus der Frau zummanaptumder manzipierten freien Personen steht. Die erste Frage ist ohne Zweifel so zu beantworten, dass die Stellung der wirklichen Sklaven der der freien Gewaltunterworfenen hinsichtlich der Gewalt, die ausgeiibt wird, analog ist. Uber beide Arten von Personen hat der pater familias die potestas, h.e. tmbesonderen ius vitae ac necis» dvs. rätten till liv och död {Der römische Obligationsbegrtff 1:373).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=