132 teologenJohann AdamOsianders (d. 1697). I sina föreläsningar nämner Schefferus tre författare främst därför att de har tillbakavisat vissa åsikter hos Thomas Hobbes, nämligen Samuel von Pufendorf, Robert Scharrock och en viss Richard Cumberland; den intresserade hänvisar jag vidare till Lindberg s. 56—57. Till de i föreläsningar och skrifter oftast åberopade hör naturligtvis utom Cicero först och främst Hugo Grotius. Naturrätten uppfattas alltså på radikalt annorlunda sätt än i enlighet med Karneades’ och Hobbes’ åsikt att människan har frihet att göra vad hon lyster. Viktigt att komma ihåg är att naturrätten uppfattas som en befallning. Den systematiska redaktionen av Sciagraphia (Link. Fil. 26 pag. 25) inleds med satsen att med »rätt» (jus) förstås här inte en sorts »frihet» och »tillåtelse», inte heller någon moralisk förmåga eller »makt» att handla, »utan en befallning, en föreskrift, en lag». Måste inte detta innebära att Schefferus totalt frångår Grotius’ berömdaprincip att naturrätten skulle gälla »även omGudinte fanns», etsi Deus non daretur} Det sägs ofta att man inte ville hänga upp naturrätten på någon sådan »voluntaristisk» princip somSchefferus här tycks anföra, eftersomju då den naturliga rättens bud teoretiskt sett skulle kunna ändras — men av Grotius’ princip följde väl den teologiskt mera diskutabla principen att Guds bud inte skulle kunna ändras?^* En typisk ciceroniansk eller stoisk definition av naturrätten somman oftaser i debatten är denna: att den är ett dictamen (dictatum) rectae rationis, alltsåett bud eller en föreskrift av det rätta förnuftet. I Lars Stigzelius’ dissertation härleds ordet jus, »rätt», med vad rätt vet jag inte, från supinum av verbet jubere, »befalla»: jussum. För att få vad Samuel von Pufendorf kallade »moralisk konsekvens» måste naturens rätt vara en befallning, en lag. »Det är helt fel att använda termen ’rätt’ omden förmåga somalla andra med samma rätt utövar för att hindra en viljande» - alltså allas krig mot alla! Handlingsfrihet är alltså inte rätt. Utan »rätt» är detsamma som en inskränkning av handlingsfriheten, en »lag», ett »rättesnöre», en regula (Stigzelius s. 6-8; huvudkällan för framställningen är Pufendorf — se Lindberg s. 66 ff). Naturen kunde i hög grad personifieras, när den spelade rollen av samvetets röst eller det rätta förnuftets diktamen i vårt inre. När vi kallar lagen en »befallning», står det t. ex. i Stigzelius’ bok, så antyder vi genast att makten att stifta lagar inte tillhör vem somhelst, utan den tillkommer endast honom, hos vilken rätten att styra ligger. Vi bör därför nu framställa vad som fordras av en rätt lagstiftare för att hans lag skall gälla och ha bindande kraft: 1. Hans röst skall vara möjligför oss att åtlyda. En lag somingen måste lydaär tom. »Naturrätten är ett diktat av det rätta förnuftet, som visar att handlingen, på grund av sin överensstämmelse med eller sin strid med den förnuftiga naturen, innehåller naturlig uselhet eller hederlighet... Att handla i enlighet härmed är en plikt i sig själv, inte på grund av någon speciell mänsklig eller gudomlig vilja...» (Schefferus, 7«ns^r«denfM universalis divina, s. 3).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=