131 Thomas Hobbes brukade komma till en alldeles analog användning: »Hobbes’ avskyvärda princip», heter det i anteckningarna efter Schefferus’ föreläsningar över Sciagraphia 1675, »är sprungen ur rena nyhetsbegäret, ett fel somär mycket vanligt i England. Ty lärda engelsmän sätter värde på nya uppfinningar, vilket hade varit berömvärt i naturvetenskapen (Physica)» och matematiken; Lindberg (s. 57) talar här omden »politiske humanistens» främlingsskap för de naturrättslärare, som»påverkats av den naturvetenskapliga världsbilden». Men i teologin, fortsätter Schefferus, finns där, i England, »lika många åsikter som huvuden. Ingenstans är oenigheten i religionen större än där, vem som helst bevisar efter sin fattningsgåva det ena eller det andra. Det sker av äregirighet. Thomas Hobbes har kullkastat principer bevisade hos de gamle, när han påstått att det inte finns någon gemenskap människor emellan, utan upplösning och strid. Denna åsikt är farlig, inte bara med hänsyn till all solid lärdom, utan också för samhällslivet {vita communis). Därför har den tillbakavisats av åtskilliga. Hobbes bör därför inte läsas av andra än av demsomär grundligt lärda» (Link. Fil. 26 pag. 169 f). Hobbes’ främste antagonist på detta område, somSchefferus tycks ha studerat ingående, var ärkediakonen i Winchester Robert Sharrock (1630—1684). Över huvud taget är det påfallande hur stark Schefferus’ engelskorientering är; det beror på att vi här i hög grad har att göra med ett ämne där idéerna växer i de trakter där produktivkrafterna är mest under utveckling. Av föreläsningsanteckningarnaframgår att en av hans främsta auktoriteter var Londonjuristenoch orientalisten John Selden (1584—1654) »mest bekant för sin kontrovers med Grotius omhavens frihet» (Lindbergs. 56). Selden gav ut ett kolossalt verk som hette Dejure naturali et gentium juxta disciplinam Ebraeorum, »Omnaturens och folkens rätt enligt hebréernas lära», 1640. Omdettaverk skriver Selden s)älv inledningsvis, att »titeln är så vitt bekant helt ny, även hittills ohörd och obekant. Varken för den som läser snabbt eller den som bläddrar i den under gäspningar eller den som tittat flyktigt går det tillräckligt lätt att utgrunda vad ämnet eller stoffet är eller hurudan bokens lära är beskaffad och varifrån den kommer. Därför har det synts bäst att här framställa den i sammandrag.» Boken handlar visserligen, fortsätter Selden, om»Naturens och folkens rätt», inte utan vidare: uttrycket »enligt hebréernas lära» är vad som är nytt i men titeln. Det är svårt att överblicka Seldens tjocka bok, somalltså inte handlar bara om det så att säga vanliga, den underbara samstämmighet mellan de forntida folkens läror sombrukar kallas naturens och folkens rätt, utan somframför allt rör den rätt som av naturen gällde bland judarna innan Mose lag kom, den »noachidiska» rätten alltså! Till Schefferus’ auktoriteter hör också HugoGrotius’ bror Wilhelm(d. 1662), vidare den förut nämnde Boeclerus, verksam i Uppsala. Den tyske juristen Kaspar Zieglers (d. 1657) kommentar till Grotius beröms av Schefferus, liksom
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=