130 Vad Schefferus kan avse när han säger, att först Cicero gjorde naturrätten »förpliktande» vet jag inte. Klart är att Ciceros stämma förnims allra tydligast i de delar av Sciagraphia som handlar om individen som medlem i det stora internationella brödraskapet, alltså naturrätten i egentlig mening. När Schefferus säger att det är en mänsklig rättighet att inte behöva utstå några skador i avseende på »förnuftet och språket» (inledningen till kap. VI) så är detta helt i Ciceros anda: det band som håller samman hela människosläktets gemenskap {universi generis humani societas), säger nämligen Cicero, »är förnuftet och språket. Genom att undervisa och lära, rådslå, utbyta skäl, fälla omdömen, sammanhålls människorna inbördes ochförenas de till ett slags naturligt samhälle {naturalis societas). Inte i något avseende är de mera avlägsna från djuren ...» Härefter följer hos Cicero en av de maximer som Schefferus räknar upp (VI:5:d): »Neka ingen framströmmande vatten!» ( De Officiis I:XVI). Motiveringen för denna maxim är dock en annan hos Cicero. Motiveringen är hos honomden, att allt vad naturen frambringar för att brukas av medlemmarna av det mänskliga samfundet är allas gemensamma egendom. Det finns två filosofer som spelar en paradoxal roll i tidens naturrättsliga diskussion. De är nämligen på en gång avskräckande exempel och auktoriteter. Den ene av dem är ateisten och förnekaren av naturrätten Thomas Hobbes (1588-1679), somatt döma av föreläsningsanteckningarna eher Saagraphia och av Lars Stigzelius’ dissertation (ovan s. 112) var flitigt studerad av Schefferus, förmodligen efter Pufendorf. Den andre är den akademiska skeptikern Karneades (d. omkr. 130 f. Kr), känd inte minst för sina angrepp mot stoikerna: »Efter att ha ingående studerat stoikernas skrifter och särskilt Chrysippos’ (ovan s. 102) vände han sig skickligt emot dem och hade sådan framgång, att han ofta sade: ’Omej Chrysippos levt, vad vore jag väl då?» {Filosofin genom tiderna 1:271). Att människan faktiskt har vissa rättigheter hade Karneades för det första visat: han hade nämligen visat, att människan har rätt att göra precis vad som helst — man ser hos antika författareibland Karneades somden typiske företrädaren för läran att »makt är rätt» (Sabine s. 133). För det andra hade han bevisat lagstiftningens nödvändighet. Karneades hade, skriver Grotius i Prolegomena (5), menat att människan av enbart praktiska skäl ålagt sig vissa lagar, dvs. bara för samhällets bestånd. Det är alltså lagar somkan ändras med tiden och seden, och ingen av demär given av naturen. Dettafår vi inte ett ögonblick sätta tro till, varnar Grotius, och den varningen ekar i t. ex. Lars Stigzelius’ dissertation 1676: »Icke så få är de män av dåligsort somföljt Pyrrhons och Karneades’ fotspår och vågat hänga rättens auktoritet på rena åsikter och godtycke. Men hur tomt och avskyvärt detta misstag eller detta gemena påstående varit...» (Stigzelius, s. 53). 27 Den ofta åberopade inledningen till Om krigets och fredens rätt, där Grotius framlägger den naturliga rättens teoretiska grund.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=