127 nas lag, tio Guds bud; se häromLindberg, s. 150 m. fl. ställen.) En definition av den naturliga rätten i den s. k. systematiska redaktionen av Sciagraphia (ovan s. 111) lyder så, att den är en lag eller rätt (/ex) »som är nedlagd i den mänskliga naturen tillsammans med förnuftet och ständigt finns inne i dess djup {eique intime ac perpetuo inhaeret) på ett sådant sätt att den inte beror av någon mänsklig vilja, beslut, makt, utan hör samman med människans natur i oupplöslig gemenskap» (Link. Fil. 26 pag. 25—26). Detta stämmer ju nära med de gamla stoikernas läror. Schefferus stöder inte idéernapå någon annan auktoritet heller. Däremot görs i de anteckningar, somArrhenius-Ornhielm förde (ovan s. 112) vid Schefferus’ föreläsningar över Sciagraphia 1675, åtskilliga hänvisningar till både antika och moderna auktorer. I inledningen till Arrhenius-Ornhielms anteckningar står: »Bland de gamla författarna, i forntiden, återfinns ingen riktigvetenskap {justa disciplina) omnaturens rätt. Några av dess delar framställdes, så att det knappast finns något folk, som inte i sin lagstiftning iakttog någon del av den naturliga rätten ... I de grekiska filosofernas skrifter finns mycket som har att göra med naturrätten, nämligen i moralfilosofin. Men den behandlades där inte som en förpliktande rätt, utan sommedel och råd för att nå det högsta goda... Cicero däremot kommer mycket nära denna rätt i De Officiis (»Omplikterna»). Därför är det uppenbart att de handlar fel, somförvisar denna bok från skolorna, och undervisar pojkarna på modersmålet, fastän det intefinns någon bok somi detta ämne kan jämföras med Ciceros. I forntiden behandlades alltså inte naturrätten som en riktig vetenskap, endast sområd för hur man lever ett lyckligt liv, utan något säkert bevis för att den är förpliktande {absque certa demonstratione obligationis». Link. Fil. 26 pag. 161 f). Inledningsvis (kap. 2 här ovan) gjorde jag vissa jämförelser mellan naturrätten och andra riktningar somvid sidan av den började göra sig gällande här i Sverige vid samma tid, främst cartesianismen och den nya naturvetenskapen. Inomden riktningen florerade en idé somstod i skarp motsättning till vad som eljest var vanligt i den vetenskapliga diskussionen: det är utvecklingstanken, i den meningen att vi nu för tiden antas ha ett bättre och säkrare vetande än de gamle, och att framtiden kommer att veta ännu mera än vi omnaturen. »Raka motsatsen till den idén dominerade inomen riktningsomhar stort inflytande inte minst under den tidigare delen av den tid som Bo Lindbergs avhandling [om naturrätten under karolinsk tid] rör: det är humanismens, renässanshumanismens idé att sanningen tvärt om finns bakom oss, i den härliga forntiden — sanningen om tingen kan återupptäckas alltså, den kan inte liksom avslöjas ur intet på så sätt att VI får veta något som forntidens visa mästare inte redan visste. Inom den riktning, somhelt och hållet dominerar under den tid avhandlingen omspänner och som Bo Lindberg med en fin och träffande term kallar för den politiska humanismen spelar de ytterst från den italienska renässansen härstammande föreställningarna om en svunnen guldålder och de från samma epok härstam-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=