125 ju naturens lag även när den tillåter krigalltiduppmanar oss att betänkaoch besinna oss.^^ Till våldet hör också straffen. Dessa har sin grund i ogärningar, och de syftar inte av naturen till att den, som genom någons ogärning berövats något, skall utkräva sin rätt, utan till att genomatt låta någon lida ont för en ond gärning avskräcka honomså att inte den, somutsattes för förbrytelsen skall behöva utstå något liknande’^ igen från förbrytaren eller någon annan. Om vi har nått vad somär vårt, finns det inte några orsaker övriga somväger tillräckligt tungt för att vi skall framhärda och göra straffet längre. Ty även om straffet tillfogas någon för att inte andra skall utsättas för något liknande från andra på samma sätt brottsligamänniskor, så är det inte nödvändigt för att nå detta mål att alltid ha det lika mycket i sikte. Den, vars säkerhet blivit skadad, skall återvinna den. Härav följer att det mänskliga samhällets och den felandes bästa befordras. Detta sker när andra genom straffets exempel avskräcks från brott. Det pågående eller hotande straffet gör att brottslingen på allvar förbättras. Omdessa försök till förbättring slår slint och inget hopp synes återstå, så skall vederbörande avlägsnas. Detta innebär antingen att brottslingen genom landsförvisning utesluts ur samhället, eller att han avrättas. Bestraffning sker inte bara av enskilda personer, utan också kombinerade personer kan bestraffas [dvs. juridiska personer, korporationer; se ovan ”lag” nr VII!]. Även dessa kan av andra straffas för stora ogärningars skull. Därför förekommer inte sällan bestraffningskrig mot förbrytare och skadegörare mot det mänskliga samhället, såsom tyranner, sjörövare, sådana som på ett gräsligt sätt emot oskyldiga kränker gudomlig och mänsklig rätt. Beträffande dessa krig gäller följande lagar. 15. Ett straff får inte överskrida brottets storlek (modus delicti). 16. Straffet får inte överföras på andra ån dem somförbrutit sig. 17. Krigfår inte utan vidareföras enbart för att bestraffa, ominte många stora fördelar talar för det (nisi multa svadeat utilitas facilitasque). 18. Kriget måste ligga inom brottets gränser (intra delicti modum). 19. Freden skall återställas såfort som möjligt och rättelse (emendatio) ske med det första. 20. Om det inte finns hopp om rättelse, skall landsförvisning (exterminatio) även i detta fall [alltså när det gäller juridisk person] äga rum. Enbart på grundav dennaförsvarsrätt kan det iblandförekommaatt en hel befolkning förflyttas tdl annan ort, skingras eller fullständigt utrotas. Men eftersom det inte ligger i mänsklig makt att straffa allting, följer i många fall bara samvetets och Guds vredes dom, och även härigenom räddas den naturliga rätten. Ovanstående är en kort skiss av det, som synes kunna sägas i detta ämne {Et haec quidem brevis est delineatio eorum, quae de argumento isto dici posse videntur). Översättningen osäker; quippe quam Naturae lex etiam dumpermittit bcllum, respiciatque semper exigatque. simile quid. Så enligt Linköpingshandskriften. Stockholmshandskriften har similia quid. Ciceronianismens betydelse för Augustinus betonas bl. a. av Schmandt s. 111 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=