105 men det är naturligtvis förbjudet enligt ius naturae, alltså enligt alla friska människors rätta förnuft.^ Detta får dock inte tolkas så, att ägandeförhållande två människor emellan blev uteslutet av förnuftet. En hustru ansågs nämligen länge självklart^, hos t. ex. Johannes Schefferus utan någon somhelst diskussion, vara en mannens tillhörighet. Definitionerna på »rättfärdighet» och »rättslära» och »rätt», som inleder Justinianus’ lagsamling {Corpus juris civilis 1:1), blev ofta dryftade i 1600-talets naturrättsliga debatter: »Rättfärdighet är en beständig och förblivande vilja att ge var och en sin rätt. Rättsläran är kunskapen omgudomliga och mänskligating, vetenskapen omrätt och orätt. Rättens påbud är dessa: att leva hederligt, att inte skada någon annan, att ge var och en vad som är hans.»* 2, Naturvetenskap — naturlig rätt — naturlig teologi Vid mitten av 1600-talet, alltså strax före mitten av vårt lands storhetstid, var situationen för en student somkom till Uppsala universitet säregen ur vår tids synpunkt. Vad bondestudentenfrån Riala eller Björklinge, Sörmland ellerJämtland fick lära sig vid umgänget med professorerna i Gustavianums lärosalar var att tala och skriva och tänkapå språk somhadevarit levande näraMedelhavet för två tusen år sedan; var vår student en borgarson från Enköping, Norrköping eller låt mig säga Falun så stod det inte länge på förrän han skrev sig Enecopiander, Norcopensis respektive Cuprimontanus. Studerade han medicin och naturvetenskap så var det mer än två tusen år gamla läror omvår mikrokosmoch om de naturliga tingen somhan fick sig till livs, och kom han in på historiens fält så var det de romerskaoch de andra gamlafolkens hjältar och skurkar somfick fylla hans fantasi, eller åtminstone hans disputationsövningar, inte fosterlandets öden. Och vad han utbildade sig till var ju mestadels till förkunnare av en religion somäven den, likt annat som han blev bekant med under sina studier, hade skapats en gång för länge sedan nära Medelhavet. Från och med 1660- och 1670-talen började en i viktiga avseenden revolutionerande ändring att äga rum. På grund av nya intellektuella rörelser, somskulle * Den latinska terminologin är skapad av Cicero. Ius naturae är en översättning av Aristoteles’ dikaion katåfysin och ius civile av Aristoteles’ dikaion nöminon, »det rättaenligt naturen» respektive »det rätta enligt lagen (seden)». Betr. uttryckenfysis och nomos, se Aspelin 1:146. ^ Se härom Axel Hägerström, Der römische Ohligationsbegriff l:i75 ff. * lustitia est constans et perpetua voluntas ius suumcuique tribuere. Iurisprudentia est divinarum atque humanarum rerum notitia, iusti atque iniusti scientia. luris praecepta sunt haec: honeste vivere, alterum non laedere, suum cuiqe tribuere.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=