104 förnekar människans natur» (Cicero, De Re Publica 111:22, stället bevarat genom Lactantius, Inst. Div.). Detta ställe är viktigt. Det beskriver »naturrätten» sådan som den komatt uppfattas av Hugo Grotius och, bland så många andra, Johannes Schefferus på 1600-talet, efter renässanshumanismens seger i Europa, segern för bl. a. den förnumstiga omtolkning av grekisk filosofi somkallas »ciceronianism». Längre framfår vi tillfälle att återkomma till andra verk av Cicero somär den moderna naturrättens fundament, nämligen De Legibus (»Omlagarna», eller »Omrätten») och De Offiåis, »Omplikterna». Idén att det finns en »naturlig» rätt somligger till grund för alla folks lagar även omden inte tillämpas lika i Romoch Athen komnågra århundraden efter Ciceros tid till klart uttryck i den romerska rätten. I kejsar Justinianus’ lagsamlingInstitutiones(533 e. Kr.) erkänner mantrehuvudtyper av »rätt» (i«s). Det är för det första ius civile, »medborgarrätt», dvs. de lagar somstiftats och gäller i någon bestämd stat, den positiva rätten alltså, det är för det andra ius gentium, »folkens rätt», som Cicero anses ha använt som beteckning på de lagar som faktiskt tillämpas av alla folk^, och skiljer sig från för det tredje ius naturae, »naturens rätt», därigenomatt denna sistnämnda jubåde kan tillämpas och icke tillämpas (Cairns s. 133). Folkens rätt, alltså minsta gemensamma nämnaren i alla lagböcker på jorden, var de bestämmelser somgällde »vid den ekonomiska samfärdseln hos de icke latinska folkenpå den italienska halvön, medan romarrätten ännu var bunden i den gamla stränga civilrättens tunga former... Den trånga stadsrätten växte ut till en rätt för hela romerska riket, ja, hela världen, lika olik sitt ursprung som trädets krona är olika det frö, varur det framgått» (Ebbe Kock). »Alla folk som regeras av lagar och seder», säger Justinianus’ Institutiones, »tillämpar en rätt somär delvis deras egen, delvis gemensamför alla människor. Ty den rätt, som ett enskilt folk uppställt åt sig, är säregen för den staten och kallas ius civile, såsom en rätt hörande till den staten. Men den rätt, som det naturligaförnuftet (naturalis ratio) uppställer för alla människor, iakttas hos alla folk i lika mån och kallas ius gentium, såsom en rätt som alla folk tillämpar. Romerska folket tillämpar därför delvis sin egen rätt, delvis den rätt som är gemensamför alla människor» {Corpus juris civilis I:II). Distinktionen mellan den naturligarättenoch folkens rätt är här kanskeinteså lätt att se för en juridisk amatör somjag, men den möjliggjorde, säger Sabine (s. 169), en mera djupgående etisk kritikav den gällande rätten: slaveriet var t. ex. tillåtet enligt iusgentium. ^ Senare har ius gentiumkommit att betyda »folkrätt», dvs. bestämmelser somgäller i umgänget mellan stater.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=