103 stoicismen. Till den »mellersta» hör t. ex. Panaitios frånRhodos (d. omkr. 110 f. Kr.), och den s.k. »senstoicismen» faller under romersk kejsartid: Seneca, Epiktetos, Marcus Aurelius. Stoicismens öden fram till dess att den smalt samman med kristet tänkande för att i nyare tid slå ut igen som en självständig grenunder namnet naturrätt kanvi intefölja här. Det räcker att nämna, att Hugo Grotius i sitt verk omkrigets och fredens rätt 1625 {Prolegomena 12) sökte visa att »stoikerna och Chrysippos»^ antog att rätten hade sin källa i Jupiter, och att latinets jus, »rätt», kommer av »Jupiter». Den intresserade kan jag hänvisa till Sabines här ovan citerade arbete och till Gunnar Aspelins Tankens vägar och KonradMarc-Wogaus textantologi Filosofingenomtiderna. Tänkvärda kritiska synpunkter på Sabines tes omdet tvärabrottet efter Aristotelesochomhellenismens och romartidens å ena sidan »individualistiska» och å den andra sidan »kosmopolitiska» läror ger Sven-Eric Liedman i Från Platon till Mao Zedong. De politiska idéernas historia. Här finns däremot skäl att citeraen berömdpassus hos Marcus Tullius Cicero (d. 43 f. Kr.), somstod stoicismen nära, en passus som — kanske betecknande nog — har råkat bevaras åt eftervärlden tackvare en avskrift somgjordes av en av de kristna kyrkofäderna: »Det finns en sann rätt», skriver Cicero, »nämligen det rättaförnuftet, somär i överensstämmelse med naturen {recta ratio naturae congruens). Den sträcker sigtill alla människor, denär beständig och oförgänglig. Genomatt befallakallar den till plikten, genomatt förbjuda avskräcker den från felsteg (fraus). Men det är inte förgäves den befaller och förbjuder goda {probi) människor eller rör de onda {improbi) genom att befalla och förbjuda. Det är varken tillbörligt att upphäva denna rätt eller tillåtet att delvis utbyta den, ochinteheller kan den i sin helhet avskaffas. Vi kan inte lösas från denna rätt genom beslut av vare sig senaten eller folket, inte heller behöver vi söka efter någon annan förklarareoch uttolkareav denna rätt.^ Det kan intefinnas en rätt i Rom, en annan i Athen {nec erit alia lex Romae, aliaAthenis), en i dag, en annan i morgon, utan för alla folk och för alla tider kommer det att finnas en enda rätt, evig och oförgänglig, och det kommer att finnas liksom en gemensam lärare och härskare över alla, nämligen Gud. Han är denna rätts uppfinnare, domare, stiftare {inventor, disceptator, lator). Den som inte åtlyder denna rätt flyr från sig själv och ^ Betr. Chrysippos, se Stoa und Stoiker, I, Die Grunder, Panaitios, Poseidonios. Eingeleitet und iibertragen von Max Pohlenz (Die Bibliotek der Alten Welt, hrsgg. v. Karl Hoenn), Ziiricb 1950, s. 20-23. ■* Dvs. någon annan än oss själva {neque est quaerendus explanator aut interpres eius alius). C. W. Keyes översättning i Heinemanns utgåva har »we need not look outside ourselves for an expounder or interpreter» men Sabine (s. 164) utgår uppenbarligen från någon annan textversion: »it requires no Sextus Aelius to expound and interpret it». Sextus Aelius, berömd romersk jurist, konsul 198 f. Kr.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=