99 grekiska och romerska stoiker framtill de revolutionära och moderna teorierna om »människans rättigheter». »Människan som politiskt djur {zöon politikön, animal sociale eller civile, alltså ’samhällsvarelse’), en del avpolis eller den självstyrande stadsstaten, hade upphört att finnas med Aristoteles: med Alexander börjar människans historia som individ. Denna individ behövde tänka igenom både sitt eget liv och sina relationer till andra individer som tillsammans med honomutgjorde ’den bebodda världen’. För att tillgodose det förstnämnda behovet uppkomlevnadsfilosofin [epikureism, stoicism], för att tillgodosedet andravissa nyaidéer omdet mänskliga brödraskapet. Dessa idéer uppkomen dag — ett av historiens kritiska ögonblick — då Alexander vid en bankett i Opis bad om en hjärtanas förening (homonia) och att makedonier och perser skulle förenas till ett rike» (W. W. Tarn, Hellenistic Civilisation, cit. efter Sabine s. 141). — Tonen i skildringen är märkvärdigt högstämd: Alexander erövradeju i själva verket det väldigaperserriket genom en serieohyggligt blodiga fältslag, och segerbanketternabeskrivs av mindre patetiska författare sommakalösa orgier där ingen dambar kläder och ingen herre var nykter och där kungen ibland för att förnöja sig begick några dråp. I andra sammanhang påpekar Sabine emellertid att Aristoteles’ Politiken — f. ö. just det verk varifrån vi har fått ordet »politik» — i självaverket ofta kunnat användas somstöd för naturrättsliga läror: »I de typiska naturrättsligateorierna [på 1600-talet] var beroendet i stort sett aristoteliskt, dvs. naturrättenframställer de grundläggande moraliska villkoren för ett humant och civiliserat liv» (Sabine s. 460). En liten påminnelse omhur starkt detta aristoteliska »beroende» var är f. ö. det faktum att »civiliserat» liv ursprungligen torde ha betytt just liv i en »stat», som »medborgare», dvs. som zöon politikön. I den lärde upsaliensiske humanisten Johannes Schefferus från Strassburg skall vi om en stund möta just en mycket starkt aristoteliskt influerad naturrättstänkare. Trots överdrifternainnehåller Sabines arbete fina iakttagelser, när han spekulerar över de psykologiska förutsättningarna för uppkomsten av idén om en för »mänskligheten» gällande rätt i det stora rike som Alexander grundade. Och visst finns det avgörande skillnader, det är klart. Inteminst gäller det naturligtvis stoikernas lära att slaveriet är »mot naturen». Däremot är det inte sant att denna åsikt inte alls fanns när Aristoteles skrev: ty Aristoteles vänder sig emot just åsikten att det är emot naturen ifysis) att en människa skall vara en annan människas herre; det är enligt denna åsikt inte natur utan bara konvention {nömos) som gör den ene till en fri man och den andre till slav, och slaveriet är »orättfärdigt därför att det bygger på våld» (Aristoteles, Politiken 1:2:3). Det är den åsikten Aristoteles motbevisar. Vad Sabine betonar är att människorna i den »stora staten» fick lov att lära sig leva »ensamma» på ett sätt somaldrig förr, och de fick också lov att lära sig leva tillsammans i ett nytt slags samhälle, mycket opersonligare än stadsstaten.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=