98 societas eller universitas), och alltsåinte bararättigheter och skyldigheter somfri medborgare i en stat eller somslav åt någon herre, som man eller somkvinna, vuxen eller barn, romare eller athenare, hellen eller barbar? Naturrättsidéerna förknippar man numera kanske främst med upplysningstiden, med John Locke och med den amerikanska och den franska revolutionen ett sekel efter hans tid. Men idéerna är mycket äldre än så. Bland annat utgör de en viktig del i katolsk, thomistisk teologi. Det är ingen tillfällighet att det är katolska präster snarare än lutherska som stöder befrielserörelser i förtryckta stater i våra dagar. »Undersåtarna har rätt att föra krigmot sin konung, omhan uppenbarligen beter sig som en fiende mot hela sitt folk» (Hugo Grotius, enligt Johannes Schefferus). När uppkom idén att var individ har rätt till sitt liv och till sin frihet? Det är vanligt att man i översikter över den politiska filosofins historia drar en mycket skarp gräns mellan tiden före och tiden efter Aristoteles’ verksamhet somfilosof, vilken varade till år 322 f. Kr. Exakt årtal för totalaomsvängningar i hela det politiska tänkandets historia brukar man väl inte ange så ofta, annat än möjligen när det gäller 1789 eller 1945. Men i det fall vi nu skall syssla med går man t. o. m. ett steg längre. Man anger även vilken dag förutsättningarna för omsvängningen skapades, eller då förutsättningarna för de små självstyrande grekiska stadsstaternas undergång och för världsrikets uppkomst skapades: det skulle havarit den dag då Alexander den store(d. 323) genomatt kväsaett myteri i Opis i Babylonien påstås ha lyckats med att ena makedonier och perser. Vad nu sagts gäller i allra högsta grad GeorgeH. SabinesA History ofPolitical Theory, somär ett tongivande arbete. Det utgavs förstagången 1937; jag citerar i det följande tredje upplagan 1963, omtryckt 1964. Alexander den store är den ende härskare i världen somdirekt kan ha fostrats att hylla den lillasjälvstyrande grekiska stadsstatens ideal av detta ideals onekligen ojämförligt störste teoretiker: av Aristoteles, hans informator, död året efter sin elev kung Alexander. Har någon politisk fostran misslyckats är det denna. Alexanders liv markerar inledningen till en ny era i politikens och i civilisationens historia, säger Sabine (s. 141), liksom läraren Aristoteles’ död markerar slutet påen era. Stadsstatens undergångi Alexanders väldiga rike bildar en skarp gräns rakt igenomdet politiska tänkandets historia, medan däremot från denna tid kontinuiteten är obruten »intill denna dag». Uttrycket »intill denna dag» får inte fattas för bokstavligt, kanske, ifall det syftar på naturrätten: att t. ex. en liberalismens pionjär som Jeremy Bentham betecknade talet om mänskliga rättigheter som nonsens, »nonsens på styltor» (Schmandt s. 327), det visste Sabine, liksomnaturligtvis att samma tal enligt Karl Marx bara var uttryck för maskerade klassintressen. Omkontinuiteten någonsin bröts, säger Sabine, så är det vid Aristoteles’ död: hur stora ändringarna sedermera än varit så bildar historien ändå en obruten kedja från uppkomsten av teorin om en naturlig rätt {natural law) bland antika
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=