SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN II • • RATTSHISTORISKA STUDIER NIONDE BANDET A.-B.NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
XXI. Hans Petersson, Morgongåvoinstitutet i Sverige under tiden fram till omkring 1734 års lag. Mit deutscher Zusammenfassung. 1973. Hft. 512 s. XXII. Ingmar Brohed, Stat—Religion—Kyrka. Ett problemkomplex i svensk akademisk undervisning under 1700-talet. Mit deutscher Zusammenfassung. 1973. Hft. 381 s. XXIII. Carl Axel Ekbom, Viennetionde ochhundaresindelning. Studier rörande Sveriges äldsta politiska indelning. With an English summary. 1974. Hft. XI.4-335 s. XXIV. Kjell Å. ModÉER, Gerichtsbarkeiten der schwedischen Krone imdeutschen Reichtsterritorium. I. Voraussetungen und Aufbau 1630—1657. 1975. Hft. XVI-t-501 s. XXV. Göran Inger, Institutet »insättande pä bekännelse» i svensk processrättshistoria. Mit einer deutschen Zusammenfassung. 1976. Hft. 228 s. XXVI. Göran Inger, Das Geständnis in der schwedischen Prozessrechtsgeschichte. I. Bis zur Griindung des Svea Hofgerichts 1614. 1976. Hft. 268 s. XXVII. CARLAXELEKBOM.ViennetiondeniNorge. Withan English summary. 1976.Hft. 156s. XXVIII. Carl Axel Ekbom, Ledung och tidigjordtaxering i Danmark. Studier i Nordens äldsta administrativa indelning. With an English summary. 1979. Hft. VIII4-224 s. XXIX. ClaesPeterson, Peter the Great’s Administrative andJudicial Reforms: Swedish Antecedents and the Process of Reception. 1979. Hft. XII4-448 s. XXX. Signe Carlsson, Nordisk rättshistorisk litteratur 1966—1975. En bibliografisk förteckning. 1980. Hft. XII4-454 s. XXXI. ErlandHjäRNE, Landoch ledung. Ur Erland Hjärnes historiska författarskap utgivet av Gösta Åqvist. Del 1. 1980. Hft. VIII4-381 s. XXXII. ErlandHjäRNE, Land och ledung. Ur Erland Hjärnes historiska författarskap utgivet av Gösta Åqvist. Del 2. 1981. Hft. VIII4-402 s. XXXIII. Rolf Nygren, Subordination och enskild integritet. Studier kring ett militärt rättssäkerhetskomplex. Mit deutscher Zusammenfassung. 1981. Hft. XVII4-445 s. XXXIV. Carl Axel Ekbom, Attungstal och mantal. Studier i svensk jordtaxering. With an English summary. 1981. Hft. 144 s. i Serien IL Rättshistoriska studier 1951. X-F346 s. Hft. 20 kr. 1957. LVI4-360 s. Slutsåld. 1969. 312 s. Hft. 35 kr. 1974. 420 s. Hft. 1977. X4-400 s. Hft. och inb. 1979. 236 s. Hft. 1982. 262 s. Hft. 1. IL III. IV. V. VI. VII. VIII. Ännu inte utkommen. 1984. 323 s. Hft. 1984. XII4-244 s. Hft. IX. X. Beställningar göres hos Nordiska Bokhandeln, Stockholm
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FOR RATTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FOR RATTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN II • • RATTSHISTORISKA STUDIER NIONDE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM 1 DISTRIBUTION
Redaktion: Göran Inger ISBN 91-85190-22-5 ISSN 0534-2724 Tryck: Graphic Systems Angered 1984 Den på titelbladet och omslaget avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C.M. Mellgren.
Den svenska juridikens uppblomstring i 1600-talets politiska, kulturella och religiösa stormaktssamhälle Föreläsningar vid ett svensk-finskt rättshistoriskt tvärvetenskapligt symposium i Uppsala 18—20 april 1983 The FlourishingJurisprudence in the Political, Cultural and Religious Seventeenth Century Society, Sweden's Age of Greatness
7 Innehåll — Contents 9 FORORD FOREWORD Margareta ReverA; 1600-talsbönderna och deras herrar. Om jordägande, skatter och samhällsförändring i ljuset av nyare forskning — Seventeenth Century Peasants and their Lords: On Land Ownership, Taxation, and Social Transformationin the Light ofNewer Research . . Ingun MONTGOMERY: enighet i religionen och den rätta gudstjänsten är den kraftigaste grundval till ett... varachtigt regemente .. — ”... unity in religion and the correct religious service from the strongest basisforan ... enduring rule...” NilsRunEBY; Till frågan om fundamentallagsbegreppets uppkomst i Sverige — On the Question of the Origin of Fundamental Laws in Sweden STIG STRÖMHOLM: Grotius och den tidigare naturrätten — Grotius and theNatural LawTradition 11 13 47 67 83 Rolf LinDBORG: Johannes Schefferus och naturrätten — Johannes Schefferus and Natural Law Heikki YLIKANGAS: Kampen mellan naturrätt och romersk rätt i Sverige — TheStrugglebetween Natural LawandRomanLaw inSweden . . . . Lars BjÖRNE: Rättssystematiken i den svensk-finska juridiska litteraturen på 1600-talet — Systems of Law in the Swedish-Finnish Juridical LiteratureduringtheSeventeenth Century 97 145 161 Allan ELLENIUS: Imago iustitiae. Till rättvisans ikonografi under stormakisiiden — TheImageofJusticeon Seventeenth CenturySweden .. 175 STIGJÄGERSKIÖLD; Rätt och rättskipning i 1600-talets Sverige — Law and the Administration ofJusticeinSeventeenth CenturySweden .... 217 Martti ParviO; Den svenska kyrkorätten under 1600-talet — Swedish Ecclesiastical Law in theSeventeenth Century YRJO BLOMSTEDT: 1600-talet juridik i Finland. Reflexioner kring källoch forskningsläget — Seventeenth CenturyJurisprudence in Finland. Reflectionson theSource Materials and the Current State ofResearch Bo H LinDBERG: Brott och straff enligt more geometrico. Ett kristet — aristoteliskt krav — Crime and Punishment according to More geometrico. A Christian Aristotelian Demand 247 261 275 GOraNInGER: Studier rörande den svenska processrättens utveckling under 1600-talet. Arbetsrapport från pågående forskning — Studies in the Development of the Swedish Legal Process during the Seventeenth Century 303
Förord Artiklarna i föreliggande volym av Rättshistoriska studier har alla det gemensamt, att de tillkommit med anledning av det svensk-finska, tvärvetenskapliga, rättshistoriska symposium, som anordnades av mig i Uppsala den 18—20 april 1983 kring temat »Den svenska juridikens uppblomstring i det svenska 1600talets politiska, kulturella och religiösa stormaktssamhälle». Avsikten med detta symposiumvar att genomatt samla en skara 1600-talsexperter från olika vetenskapsfält få framen så heltäckande bild som möjligt av det svenska kulturlivet under 1600-talet och så utifrån denna bakgrund rikta uppmärksamheten på juridikens utveckling under samma århundrade, d.v.s. se juridiken som en av grenarna på det blomstrande kulturträd, som under detta århundrade slog rot och utvecklade sig inomdet svenska väldets gränser. För att förverkliga denna avsikt inbjöd jag vetenskapsmän från både Finland och Sverige, såväl teologer som historiker, lärdomshistoriker, konsthistoriker och jurister att föreläsa vid symposiet. Sammanlagt deltog icke mindre än fyrtiotvå personer i symposiet, varav tolv bidrog med vetenskapliga föreläsningar, vilka alla åtföljdes av diskussioner. Med anledning av 400-årsminnet av Hugo Grotius’ födelse upptog programmet även en högtidsföreläsning över denne framstående rättsvetenskapsman, av Uppsala universitets prorektor, professor Stig Strömholm. Hugo Grotius kan väl icke räknas till de svenska rättsvetenskapsmännens skara men genom sin tjänst var han dock nära förbunden med Sverige och svenskt kulturliv. Det är alltså föreläsningarna från detta tvärvetenskapliga, rättshistoriskasymposium, som samlats i denna volym av Rättshistoriska studier. Tyvärr blev docenten Rolf Lindborg förhindrad att deltaga i symposiet och där framföra sin föreläsning över »Johannes Schefferus och naturrätten». Docenten Lindborg har emellertid godhetsfullt ställt sitt manus till mitt förfogande vid utgivandet av denna volym. Somväl framgår av artiklarna i denna volym och sommycket tydligt framgick av föreläsningarna med åtföljande diskussioner i Uppsala, har vi kommit en god bit på väg, när det gäller att tecknaen helhetsbild av och förstå kulturblomstringen i Sverige under 1600-talet, men fortfarande finns det stora områden, somicke blivit tillräckligt vetenskapligt undersökta och penetrerade, och det gäller även den svenska 1600-tals)uridikens utveckling. Må föreliggande föreläsningar stimulera till fortsatta intensiva forskningar.
10 Slutligen vill jag rikta ett vördsamt och varmt tack för ekonomisk hjälp vid genomförandet av ovannämnda symposium till Hans Majestät Konungen för bidrag ur Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur, till Styrelsen för Emil Heijnes stiftelse för rättsvetenskaplig forskning samt till Styrelsen för Kulturfonden för Sverige och Finland. Likaså vill jag tacka dels Institutet för rättshitorisk forskning, grundat av Gustav och Carin Olin, som låtit publicera föreläsningarnafrån det tvärvetenskapliga, rättshistoriskasymposiet i sin skriftserie och dels major Johan Scheffer, Karlstad, somvälvilligt givit sitt tillstånd till återgivandet av Johannes Schefferus’ självporträtt. För värdefull hjälp med den engelska översättningen tackar jag Marie Clark Nelson, MA. Uppsala i oktober månad 1983 Göran Inger Professor i rättshistoria vid Uppsala universitet
11 Foreword The articles in the present volume of Studies in the History of Lawall came into being as a result of the Swedish-Finnish Interdisciplinary Symposium in the History of Law which was held in Uppsala, April 18—20, 1983 on the theme, »The FlourishingJurisprudence in the Political, Cultural and Religious Seventeenth Century Society, Sweden’s Age of Greatness.» The objective of the symposiumwas to attain as complete a picture as possible of Swedish cultural lifeduring the seventeenth century by gatheringa group of experts fromvarious scientific fields and, against this background, to direct attention to the development of jurisprudenceduring this same century, that is, toviewjurisprudence as one of the branches of a blooming cultural tree, which during this century took root and developed withinthe borders of the area governed by Sweden. In order to realize this goal I invited scientists from both Sweden and Finland, theologians, historians, historians of intellectual history, art historians, as well as jurists, to hold lectures at the symposium. A total of not less than forty-two persons participated in the symposium, twelve of whomcontributed scientific lectures, all of which were followed by discussions. In conjunction with the 400th anniversary of the birth of Hugo Grotius the program also included a lecture in honor of this outstanding jurist by Uppsala University’s Vice President StigStrömholm. HugoGrotius can scarcely be considered a Swedish jurist, but because of his positionhe was, however, closely associated with Sweden and Swedish cultural life. As is apparent from these articles, and as was clearly evident fromthe lectures and their ensuing discussions, we have come a long way toward sketching a comprehensive picture and toward understanding the flourishing of Swedish culture during the seventeenth century. However, there still remain large areas whichhave not been scientifically penetrated and investigated, and these include the development of jurisprudence. May these lectures generate continued and extensive research. Finally, for financial assistance in sponsoring the above-named symposium, I wish to warmly and respectfully express my gratitude to His Majesty the King for contributions fromKingGustav VI Adolph’s Fund for Swedish Culture, the Emil Heijne Foundation for Scientific Research in Jurisprudence, and the Cultural Fund for Sweden and Finland. For assistance with the English translation I wish to thank Marie Clark Nelson, MA. Uppsala, October 1983 Göran Inger Professor of Uppsala University
13 1600-talsbönderna och deras herrar Omjordägande, skatter och samhällsförändring i ljuset av nyare forskning AV DOCENT MARGARETA REVERA 1600-talets Sverige erbjuder en motsägelsefull bild av på en gång framåtskridande och stillastående. På statsmaktens verksamhetsområde, politiskt, förvaltningsmässigt och militärt, är förändringarna stora och genomgripande, detsamma gäller för viktiga sidor av kulturlivet. För att beskriva utvecklingen på dessa områden har begrepp som europeisering, t. o. m. modernisering, kommit till användning. Härifrån är avståndet stort till den agrara nivån, somframstår som outvecklad och gammalmodig vid en jämförelse med förhållandena i många andra länder. Jag menar att detta är en följdav att frågan omförändring inte varit riktigt ställd. I det följande skall nyare forskningsresultat och synsätt presenteras och kontrasteras mot en tidigare historieskrivning. Det sker med utgångspunkt i ett klassiskt tema, som har att göra med synen på 1600-talsbönderna och deras herrar. För bedömningen av när, hur och varför det äldre samhället förändrades är detta fortfarande ett forskningsstrategiskt viktigt problemområde. Ytterst gäller frågan om 1600-talet skall anses mer eller mindre intressant att utforska i ett samhällsförändringsperspektiv. För den agrara nivån, som det här gäller, kan alltså svaret i förstone tyckas självklart. Att döma av en hel del både äldre och nyare litteratur voredet t. ex. fel att karakterisera svenskt 1600-tal som någon egentlig övergångsperiod mellan agrarsamhälle och industrisamhälle eller som ett viktigt steg på vägen mot det kapitalistiska produktionssättets seger över det feodala. Först efter reduktionen, och egentligen först under 1700-talet, anses sådana förändringar inträda att det kan vara berättigat att tala om en begynnande samhällsomvandling eller om inledningen till ett systemskifte. Bedömare med olika historiesyn (och med större eller mindre teoretiska ambitioner) tycks på den här punkten vara tämligen ense. Sina slutsatser grundar man vanligen på en rätt likartad föreställning omtillståndet och förutsättningarna för förändring inom 1600-talets agrarsam-
14 hälle, och då i synnerhet inomjordbruket, d. v. s. landets huvudnäring både i början och slutet av stormaktstiden. Följaktligen är det inte oviktigt hur denna uppfattning ser ut, somockså genomsyrar många arbeten med andra, och mera begränsade ambitioner än att analysera samhällsförändring på den abstrakta systemnivån. 1. Uppfattningen om 1600-talets gammalmodiga, odynamiska agrarsamhälle går tillbaka på en socialhistorisk forskningsinriktning, som uppehållit sig kring nyckelbegrepp som adelsväldet, skattefrälsebönderna och reduktionen och på ett forskningsläge — fortsättningsvis kallat det äldre forskningsläget — som kännetecknas av en påfallande konsistens vid sidan av flera andra betydelsefulla särdrag. Somdet viktigaste av dessa måste prioriteringen av »skattefrälsefrågan» betecknas, inte minst på grund av de konsekvenser, direkt och indirekt, som detta fått för synen på den agrara sektorn i dess helhet. Böndernas — som en följd av adelsväldet — förändrade villkor har sålunda utgjort den klassiska, socialhistoriska infallsvinkeln på svenskt 1600-tal. Bakgrunden är de stora gods- och ränteavsöndringarna till adeln under 1600-talets första hälft, varigenomfrälsejordens andel av rikets (Sverige -I- Finland) totalmantal ökade till över 60%. Huvudproblemet kom från början att gälla de självägande bönderna, som genom abalienationerna förvandlades från skattebönder till skattefrälsebönder. Det var här som adelsväldets avigsidor i social bemärkelse kom starkast till uttryck, menade man. Landborna på den nya och den gamla frälsejorden, liksom kronobönderna, uppmärksammades mindre; de under kronan kvarvarande bönderna påstås dock ha drabbats av ökade pålagor, när deras antal minskade. Från denna dominerande forskningsinriktning avvek Hakon Swenne med sin undersökning från 1933 omden svenska adelns ekonomiska privilegier, där också frälseböndernas ekonomiska villkor i viss mån uppmärksammades. Men en svala gör ingen sommar och eftersom Swenne uttryckligen avstod från att behandla skattefrälsebönderna, kvarstod frågetecknen beträffande dessa. Den traditionella synen på 1600-talsbönderna och deras herrar är m. a. o. i hög grad liktydig med skattefrälsefrågan, som i tillspetsad korthet ser ut som följer.* Godsavsöndringarna till adeln har radikalt försämrat böndernas ställning och innebar ett allvarligt hot mot bondeståndets frihet. Man riskerade att socialt och politiskt deklasseras till »medelbara» undersåtar. Det var visserligen bara skatteböndernas räntor och skatter till kronan — inte deras jord — som kronan avhände sig, men godsägarna har ' För det följande hänvisas till E. F. Heckscher, Sveriges ekonomiska historia från Gustav Vasa, 1:2, 1936, passim. Precisa sidhänvisningar för respektive delproblem återfinns i den nvare litteratur, som presenteras nedan i avsnitt 3.
15 försökt att komma över också böndernas jordäganderätt. Genom bl. a. orättmätiga skattehöjningar och härda indrivningsmetoder har skattefrälsebönder tvingats avstå sina hemman somskattevrak. Den främsta anledningen till missförhållandena var herrgårdsjordens utbredning, somhuvudsakligen föranleddes av den kameralt-fiskalasärställning, somdet s. k. ypperliga frälset åtnjöt. Så länge skattefrälsebönderna hade sin jordäganderätt i behåll kunde de nämligen inte avhysas, och säterier inte anläggas på deras hemman, detta till skillnad från frälsebönderna på landbohemmanen. Symptomatiskt nog har böndernas äganderätt också juridiskt ifrågasatts under perioden, och försetts med inskränkningar, under inflytande av kontinental, feodalrättslig doktrin. Det äldre forskningslägets främste (men ingalunda siste) representant är Eli F Heckscher. I dennes framställning av svenskt 1600-tal (från 1936) i Sveriges ekonomiska historia, ägnas skattefrälsebönderna följaktligen stort intresse, varvid Heckscher har anknutit till en lång historikertradition, både i Sverige och Finland. Av Heckschers problemval för egna, kompletterande undersökningar framgår att han dessutom har övertagit den befintliga litteraturens värderingar och förhållningssätt till skattefrälsefrågan. Angående skattefrälseböndernas ekonomiska villkor t. ex. finner han det svårt att avgöraomadeln i allmänhet har avkrävt dessa bönder högre skatter än de haft att betala till kronan, vilket han dock inte håller för osannolikt. Men han genomför inte någon jämförande undersökning av lokalt räkenskapsmaterial, statligt och privat, i syfte att kontrollera hur det har förhållit sig med detta. I stället tar han fasta på den påstådda faran för böndernas jordägande och väljer att söka fastställa säteribildningens absoluta och relativa omfattning på bondeägd jord, med utnyttjande av sifferuppgifter, somhämtats från centralt håll. Resultatet anses ge stöd åt böndernas samtida klagomål enligt riksdagsbesvär och pamfletter, som i detta stycke utgjort den traditionellahistorieskrivningens främsta källmaterial. (Från samma typ av källor härrör f. ö. också uppfattningen omde ökade bördornapå kronans behållna bönder som en följd av godsavsöndringarna.) På så sätt bekräftas med hjälp av centralt, kameralt material ett antal klichéer, somursprungligen formulerades under den politiskt laddade ståndsstriden kring 1650. Samtidigt cementeras detta forskningsläge för lång tid framöver. Omkring år 1700 hade frälsejordens andel av rikets totalmantal halverats i jämförelse med förhållandena 50 år tidigare; kronan, adeln och bönderna innehade numera ungefär 1/3 vardera av jorden. Med räfst, reduktion och envälde gick, menar Heckscher, adelsväldet i graven och adelns dominans somjord- och ränteägare gick förlorad. Följdriktigt tillmäter Heckscher den stora reduktionen en avgörande betydelse för böndernas ställning och därigenom också, med tiden, för samhällsutvecklingen i stort. Frälsejordens minskning innebar sålunda först och främst att bondeståndet räddades politiskt och socialt. Böndernas tidigare beroende av adeln avlöstes visserligen i många fall av att man hamnade under civila eller militära indelningshavare, men detta betydde mindre eftersom den nya relationen inte var »feodal» till sin karaktär. Därtill kommer att förutsättningar skapades för ett mera utbrett jordägande bland allmogen genom
16 1700- och 1800-talens skatteköp, somskall ha varit otänkbara utan en föregående reduktion. Till nyssnämnda särdrag hos det äldre forskningsläget skall alltså läggas att politiska och institutionellaförändringar (inklusive lagstiftningsåtgärder) förutsätts ha resulterat i genomgripande förändringar på andra nivåer i samhället, vilket ju är själva grundsynen bakom skattefrälsefrågan. Föreställningen omden utvecklingsbefrämjande reduktionen lyser också igenomi andra sammanhang, somt. ex. när det hävdas att adeln, genomreduktionen, befästes i sin socialaroll somjordbrukarepå landet i o. m. att dess rentierkaraktär minskade. Dessutom skall jordmarknaden ha tagit fart på grund av att räfst och reduktiongjorde mångagamla släkter konkursmässiga. Vad denagrara sektorn i dess helhet beträffar, är det dock mestadels underförstått och indirekt somreduktionen framstår somviktig: nämligen genomdet intryck av frånvaro av förändring och framsteg dessförinnan, som förmedlas av Heckscher, i förening med reduktionens nyssnämnda, påstådda betydelse för bondeklassens stärkande. Med sin samhällsekonomiska, teoretiskt förankrade analysmodell distanserade sig Heckscher i sitt syntesförsök från den traditionella historieskrivningen. Samtidigt kvarstod med nödvändighet hans beroende av litteraturen, som dessvärre var både knapphändig och motsägelsefull på det socioekonomiska och produktionstekniska området. Detta bl. a. på grund av landbornas styvmoderliga behandling och avsaknaden av regelrätta undersökningar i privat, kameralt material av adeln somgodsägare/företagare. Därför tvingades Heckscher ofta att förse sin framställning rörande dessa ting med reservationer, medan han alltså har känt sig på säkrare mark vid bedömningen av adelsväldets politiska och sociala konsekvenser. Syntesförsökets bräckliga underlag gör det naturligtvis inte mindre intressant, särskilt inte om man beaktar dess genomslagskraft. Den inledningsvis åberopade föreställningen om 1600-talssamhället och den agrara sektorns tillstånd, somkan spåras också i moderna arbeten (som bakgrundsteckning eller del av en utvecklingsmodell),’ bär nämligen i hög grad Heckschers signatur. I det följande återges de viktigaste pusselbitarna (vid sidan av skattefrälsefrågan) i den heckscherska helhetsuppfattningen — här med alla reservationer bortskalade, för klarhetens skull. Den omfattande säteribildningen har inte nämnvärt förmått förändra jordbrukets traditionella form, som utmärktes av småskalighet och obetydlig marknadsintegrering. Merparten av säterierna, somuppstod i direkt anslutning till godsavsöndringarna, var ju tillkomnaav kameralt-fiskala skäl (d. v. s. därför att man ville göra sig vinster på skattefriheten) och aldrig avsedda att bh några storjordbruk. Den inre handeln bör dock ha fått ett uppsving eftersom det numera ankompå adeln att avyttra böndernas naturaskatter, men marknaden var begränsad och de många nya städerna (med enstaka undantag) mera att ^ För ett par exempel, som skulle kunna mångfaldigas, se M. hacson. Ekonomisk tillväxt och social differentiering 1680—1860. Bondeklassen i By socken, Kopparbergs län, 1979, s. 11 ff.,A/. Frtdholm, M. Isacson, L. Magnusson, Industrialismens rötter. Omförutsättningarna för den industriella revolutionen i Sverige, 1976, s. 52 f.
17 likna vid bondbyar. Naturahushållning var också i stort sett rådande. Adelns enorma förmögenhetsökning under århundradets första hälft representerade ingen ökning av nationalförmögenheten utan bestod framförallt av förmögenhetsöverföringar till adeln från kronan och bönderna. Förutsättningarna för tillväxt i ekonomin var också överlag dåliga: dels därför att bönderna inte tilläts att behålla något överskott (enligt den förhärskande, kamerala principen skulle räntan/skatten suga upp allt, med undantag av vad sombehövdes för böndernas underhåll), dels därför att adelns mångagånger jättelika inkomster förslösades på konsumtion och inte investerades i näringslivet. Somen följdav stormaktspolitiken, gods- och ränteavsöndringarna till adeln och de nya godsägarnas ofruktbaraekonomiseringav sitt jordinnehav måste befolkningens flertal ha fått vidkännas en standardsänkning under loppet av 1600-talet. 1500-talets positiva trend härvidlag har förbytts i sin motsats. Med kännedomomdenna syn på 1600-talets agrarsamhälle är det förståeligt att samhällsomvandlingens början brukar tidfästas till 1700-talet. Bortsett från det allvarliga men tack vare reduktionen övergående hotet mot bönderna skall återverkningarna som synes inte ha varit särskilt genomgripande av kronans gods- och ränteavsöndringar. Frånvaron av nämnvärd strukturell förändring är iögonenfallande. Före det sena 1600-talets omvälvningar på jordbesittningens område förefaller också de inneboende utvecklingsmöjligheterna att ha varit små. För adelns del får man närmast intrycket av försuttnachanser. Naturaskattesystem och naturahushållning bidrar dessutom till att Sverige framstår som förhållandevis gammalmodigt, vilket en tyskagrarhistoriker velat se somförklaring till att Sverige-Finland drabbades jämförelsevis lätt av den internationella krisen för jordbruksnäringen under andra hälften av 1600-talet.^ I själva verket måste emellertid både frågan om tidpunkten och — vilket är viktigare — frågan om hur och varför förändringen kommer till stånd lämnas öppen. Det äldre forskningsläget kan inte rimligen användas somunderlag för analyser av agrarsamhällets förändringsprocess; någon annan slutsats är inte möjlig med hänsyn till forskningslägets beskaffenhet. Kännetecknande för den traditionella historieskrivningen är dessutom att problemval och problemformulering inte annat än undantagsvis har styrts av något samhällsförändringsperspektiv, än mindre har sin upprinnelse i teoretiska överväganden om hur samhällen förändras. Inte minst gäller detta den högprioriterade skatte- ^ W/. Abel, Agrarkrisen und Agrarkonjunktur. Eine Geschichte der Land- und Ernährungswirtschaft Mitteleuropas seit dem hohen Mittelalter, 1966, s. 170. 2
18 frälsefrågan/ Detta kan inte nog understrykas, särskilt som den traditionella synen på 1600-talsbönderna och deras herrar fortfarande kommer till reservationslös användning i dylika sammanhang/ 2. Drygt 20 år efter det att det äldre forskningsläget fick den utformning, somvi just tagit del av, utkom det första^ i en rad av arbeten, som så småningom, tillsammantagna, har resulterat i ett nytt forskningsläge beträffande synen på 1600-talsbönderna och deras herrar, ochsomocksåi övrigt uppvisar forskningsresultat och synsätt, somgår stick i stäv mot den traditionella historieskrivningen. Det nya forskningsläget är i mycket en produkt av den 1600-talsforskning med huvudsakligen statsfinansiell och socio-ekonomisk inriktning, somsedan slutet av 1950-talet bedrivits i Uppsala av Sven A. Nilsson och hans elever. Föremål för forskargruppens intresse har varit den svenska stormakten i funktion inomnågra centrala sektorer — krigspolitikens förutsättningar och finansiering, de stora gods- och ränteavsöndringarna och de senare reduktionerna — samt de samhällsomdaningar, som detta kan ha befordrat. Utmärkande för den nya forskningsinsatsen är bl. a. att man avfärdar den klassiska skattefrälsefrågan såsom varande antingen falsk eller våldsamt överdriven.^ Själv sammanfattade jag för numera rätt många år sedan de då befintliga forskningsresultaten genomatt ifrågasätta »ominte skattefrälseböndernas klagomål måste betecknas som en osedvanligt framgångsrik propaganda från en privilegierad grupp bönder, privilegierad inte minst därigenom att de * Det är i och för sig inte svårt att argumentera för att självägande bönder - och bönders jordägande — bör ägnas speciell uppmärksamhet i ett sammanhang som detta. Självägande bönder förutsätts ju vanligen ha haft större benägenhet att utveckla sina jordbruk än landbor, sommed sitt arbete bara skall ha berikat främmande jordägare. En dylik uppfattningtordeockså i en del fall ligga bakom litteraturens upptagenhet med 1600-talets skattefrälsebönder, men det rör sig då teoretisk motivering i efterhand, sominte fått bestämma undersökningens uppläggning. Omså hade varit fallet skulle det t. ex. inte ha varit möjligt att lämnafrågan omstorleken på skattefrälsets utlagor obesvarad, som Heckscher gjorde. För kontrollens skull — premisser kan vara falska — hade det dessutomkrävts en kartläggning av den reella innebörden av deras (juridiskt omstridda) jordägande, förutomatt landbornas faktiska ränte- och besittningsförhållanden hade måst fastställas. Ingetdera utmärker den traditionella litteraturen. * K. Tennesson, Tenancy, Freehold and Enclosure in Scandinavia from the Seventeenth to the Nineteenth Century, ScandinavianJournal ofHistory (SJH) 1981, s. 191 ff. Se också E. Jutikkala på samma tema för Finlands vidkommande, SJH 1982, s. 339 ff. * S. A. Nilsson, Reduktion eller kontribution. Alternativ inom 1600-talets svenska finanspolitik, Scandia 1958, s. 68 ff. Omtryckt i 5. A. Nilsson, På väg mot reduktionen. Studier i svenskt 1600-tal, 1964. ^ Litteraturen presenteras närmare nedan i avsnitt 3. om en
19 kunde utmåla den heliga äganderätten somhotad .. Den medvetet tillspetsadeformuleringen riktadesig mot den oproportionerligaupptagenheten medjust den här kategorin bönder och mot det okritiska accepterandet av skattefrälsebönders klagomål över adliga övergrepp som sanna verklighetsbeskrivningar. Vad somdärefter framkommit har integivit anledning till moderationpåden här punkten, tvärtom. Under 1600-talet, som tidvis (och på olika sätt) inneburit svåra påfrestningar för samtliga grupper, har skattefrälset bevisligen utgjort en jämförelsevis gynnad kategori bönder i såväl social och politisk somekonomisk bemärkelse. Vad det senare beträffar har t. ex. dessa bönder haft betydligt lättare att prestera sina utlagor än frälselandborna, vilket tvärtemot vad man i förstone skulle kunna trovar en följd av kronans skattepolitik och inteprimärt av adelns. Det rör sig till yttermera visso om en skillnad, för vilken grunden var lagd redan före stormaktstiden och adelsväldet, medan bönderna ännu var skattebönder och kronobönder, och somhade sin upprinnelse i ändrade beskattningsprinciper till följd av krigsfinansiella behov och ansträngda statsfinanser under sent 1500-tal. Till den nyaforskningsinsatsens karakteristika hör också att tiden före räfst, reduktion och envälde inte framställs somen på det hela taget problemfri period för adeln. Då tänker jag inte så mycket på den ojämna förmögenhetsfördelningen inom ståndet som på bl. a. det förhållandet att adeln, århundradet igenom, har tvingats till ekonomiska eftergifter. Till en början framförallt genom att privilegierna sattes ur spel; fr. o. m. århundradets mitt, när det blev allt svårare att förmå de ofrälse stånden att ta på sig nya skatter, genomatt man i stället tvingades acceptera högst kännbara, personliga kontributioner. Detta i strid med den urgamla principen om adelns personliga skattefrihet som sedan aldrig återvanns.*^ Parallellt med detta har adeln i sin livsföring drabbats av en veritabel kostnadsexplosion genom lyxkonsumtionens nödtvungna intåg som en följd av landets nyvunna stormaktsställning.*° Aristokratin eller högadeln, i betydelsen den politiskaoch sociala eliten, visar dessutom tecken på upplösning redan på 1650-talet, d.v. s. långt innan 1680-talets omvälvningar.** Ett annat kännetecken är den metodiska nyorienteringen. Utforskandet av socio-ekonomiska förhållanden och agrarfunktionella sammanhang krävde andra typer av källor än de somtraditionellt kommit till användning, av vilkade viktigaste dessutom var starkt tendentiösa. Ett systematiskt utnyttjande av privata godsräkenskaper och privat brevmaterial befanns särskilt nödvändigt av det skälet att det efter 1644, som en följd av privilegieutvecklingen, inte återstod * Af. Revcra, Gods och gård 1650—1680. Magnus Gabriel De la Gardies godsbildning och godsdrift i Västergötland, 1, 1975, s. 181. Nilsson 1958/1964. Se nedan avsnitt 4. '' K. Ågren, Rise and Declineof an Aristocracy. The Swedish Social and Political Elite in the 17th Century, SJH 1976, s. 55 ff., särskilt s. 79.
20 särskilt mycket för adelns bönder att betalatill kronan. Adelns godsbildning och godsdrift studeras naturligtvis också bäst i primärmaterialet, antingen problemen gäller godsägarsidans avsikter eller konsekvenserna för bönderna. Men även detta material måste uppfylla mycket högt ställda krav omman skall kunna tränga bakom det kamerala utanverket.'^ Med dessa ambitioner inskränktes valfriheten och resultatet blev ett antal lokalt begränsade, eller på annat sätt avgränsade, intensivundersökningar. Till den metodiska nyorienteringens förtjänster hör en minskad risk för anakronistiska och andra feltolkningar av den aggregerade nivåns informationsamt att undersökningar av det här slaget skapar bättre förutsättningar för problemgenerering. Till nackdelarna med lokala intensivstudier hör problemet med forskningsresultatens allmängiltighet, som man emellertid sökt komma tillrätta med på olika sätt.'^ Bl. a. därigenom att sökarljuset inriktats på mekanismer och funktionella samband, som »på goda grunder» kan antas vara generellt giltiga och som dessutom — när man väl kommit dempåspåren — kunnat efterforskas, och kännas igen, på annat håll och i annat material. För utforskandet av mer eller mindre nya problemområden, somaktualiserats under hand, fordras fler studier av liknande slag, varvid bl. a. regionala skillnader måste förutsättas och särskilt uppmärksammas. Vad den klassiska skattefrälsefrågan beträffar får däremot det nya forskningsläget anses säkerställt, särskilt somdet ingalunda uteslutande vilar på lokala specialundersökningar utan på en rad undersökningar på olika nivåer, i olika material och med sinsemellan rätt olika huvudfrågeställningar. Men där resultaten alltså bekräftar varandra. Utvecklingen under stormaktstiden har genom den nya forskningsinsatsen fått starkare drag av kontinuitet med utvecklingen under närmast föregående ochefterföljandeperioder. De tvärakasten påjordbesittningens område tecknas t. ex. inte längre som lika tvära och konsekvenserna därav för bl. a. adelns säteribildning och allmogens villkor betraktas som mindre genomgripande. Samtidigt har viktiga, hittills obeaktade förändringar och orsakssammanhang kommit i dagen som en följd av att man närmat sig 1600-talet också med nya frågor och tack vare att samhällsförändringsaspekten fått inspirera problemval och problemformulering. En särskilt fruktbar infallsvinkel har varit att studera krigens och krigsmaktens betydelse för den förändringsprocess, sominnebär en väldig tillväxt av skattestaten och den offentliga sektorn, med bl. a. en utomordentligt skärpt kontroll av medborgarna som följd — ett angreppssätt, som också har utnyttjats av den internationella forskningen omde nya nationalstaFör eti exempel se Revera 1973, s. 41 ff. Revera 1975, s. 180 ff. M. Revera, Adlig godsdrift i 1600-talets Sverige, i Från medeltid till välfärdssamhälle. Nordiska historikermötet i Uppsala 1974. Föredrag och mötesförhandlingar, s. 113, 125 ff. y. Lindegren, Utskrivning och utsugning. Produktion och reproduktion i Bygdeå 1620-1640, 1980, s. 14 f., 247 f.
21 ternas framväxt.Men också den jämförelsevis fredliga, privata sektorn — i betydelsen adelns resursutnyttjande — har visat sig värd att angripa med frågor om ekonomi och samhällsstruktur. Det äldre forskningslägets livskraft har berörts ovan. Därmed inte sagt att de nya forskningsresultaten inte har uppmärksammats, men omvärderingen av skattefrälsefrågan har av allt att döma varit svårsmält. En hel del gammal barlast dröjer sig dessutom kvar, också hos författare, somförefaller att acceptera det nyaforskningslägets huvudresultat (omän ibland med tvekan visserligen). »Den svenske skattebonden kände i alla fall sin frihet hotad», står det t. ex. att läsa i en färsk översiktsartikel rörande den ekonomiska bakgrunden till stormaktstidens kulturutveckling, samtidigt som klichén om de ökade bördorna på kronans behållna bönder till följd av godsavsöndringarna finns kvar, liksomtilltron till reduktionens avgörande betydelse för agrarsamhällets förändringsprocess (här visserligen i en annorlunda skepnad).'^ I ett arbete från 1979 av den finländske social- och agrarhistorikern Eino Jutikkala är tveksamheten större och mer principiellt hållen, varför den skall uppmärksammas här.’^ I viktiga enskildheter uttrycks också en klart negativ inställning till den nya 1600-talsforskningen. Enligt Jutikkala kännetecknas denna, eller närmare bestämt »den yngstasvenska forskargenerationens arbeten», av en »rehabilitering av adeln», som »inte nödvändigtvis (bör) tolkas som ett utslag av förvetenskapliga adelsvänliga ställningstaganden». I de fall somproblemen »hittills endast har undersökts lokalt» är Jutikkala osäker på omresultaten är »representativa». Vidare förekommer en skarp polemik med anledning av min nyssnämnda karakteristik av skattefrälsets klagomål somframgångsrik propaganda. Dettadels i samband med en framställning av säteribildningen i Sverige-Finland som en fara för bondeklassen (men där reduktionen kom till böndernas räddning),'^ dels i anslutningtill en redogörelse för böndernas avrads- och skatteförhållanden.'* I det förstnämnda fallet är polemiken minst sagt missriktad, i det senare uteblir — vid närmare påseende — den avsedda effekten. »Blott fri ekonomisk prövning» skall sålunda, enligt Jutikkala, ha avgjort hur stora pålagor, som avkrävdes landborna på gamla och nya frälsehemman. För skattefrälseböndernadäremot erbjöd lagen ett visst skydd mot skattehöjningar. S. A. Nilsson, Militärstaten i funktion, i Gustav II Adolf — 350 år efter Liitzen, 1982, s. 31 ff. S. A. Nilsson, Krig och folkbokföring under svenskt 1600-tal, Scandia 1982, s. 5 ff. R. Lundström, Den ekonomiska bakgrunden till 1600-talets kulturutveckling i Sverige, i Gustav II Adolf och Uppsala universitet, 1982, s. 15. E. Jutikkala, Bonden — Adelsmannen — Kronan. Godspolitikoch jordegendomsförhållandeni Norden 1550-1750, 1979. '^Jutikkala 1979, s. 37 f. '^jutikkala 1979, s. 52 ff.
22 men detta skydd skall ha varit bräckligt eftersom den romerska rätten satte avtalsfriheten över lagen. Somexempel påolagliga skattehöjningar nämns ett fall där en domstol dömde att ett avtal, somingåtts mellan en godsägare och dennes bönder (som »adelsmannen påtvungit bönderna») inte kunde rubbas av ett riksdagsbeslut. Det åsyftade beslutet måste vara 1652 års riksdagsbeslut (föregånget av 1651 års »ordning»), som klargjorde vilka skatter som husbönderna hade rätt att ta ut av sina skattefrälsebönder, varvid också antalet dagsverken fixerades.'^ Beslutet har framförallt uppmärksammats för dagsverksregleringens skull, sombrukar betraktas som en framgång för bönderna. I detta sammanhang står att läsa: »Åtminstone från tiden före de ofrälse ståndens kraftiga reaktion mot adelsväldet kring 1650 föreligger så många klagomål mot namngivna donatariers framfart... att man omöjligt kan avfärda alla dessa belägg somen ’osedvanligt framgångsrik propaganda’. Den högaristokratiska regeringen ... tog de enskilda böndernas klagomål mera på allvar än en del moderna forskare...». Sommotinstans till den nya inställningen till skattefrälsefrågan är emellertid exemplet med dessa olagliga skattehöjningar illavalt. Till saken hör nämligen att nyssnämnda riksdagsbeslut förutsatte — och tillät — att skattefrälsebönder av fri vilja ingick avtal omskatternas utgörande, somsatte denna dagsverksreglering ur spel, »det Vi utan saksens förfång, till deras inbördes accord vele hemställt hava...». Det var alltsåinteolagligt att ändradessa bönders skatter, »allenast att tvångochtrugsell förekommes». Avdettaföljer att blotta förekomstenav dylika avtal inteduger sombelägg för att bönderna förfördelats, lika litet som man utan vidare kan förutsättaatt godsägarna kunnat tvingaböndernaatt sluta oförmånliga överenskommelser.Att skatteändringar skulle vara liktydigt med skattehöjningar kan dessutominte vara något axiom. Det är i själva verket uppenbart att svaret på frågan omparternas inbördes styrkeförhållanden inte är så enkelt som den traditionella föreställningen om de nära nog skyddslösa skattefrälsebönderna ger sken av. 3. En annan syn på 1600-talsbönderna och deras herrar skall i det följande presenteras närmare med utgångspunkt från de cirka halvdussinet nyaundersökningar, sompå ett eller annat sätt har beröring med skattefrälsefrågan. Men framställningen kommer inte bara att handla omsjälvägande bönder, och inte enbart om slutförd forskning. Omvärderingen av skattefrälsefrågan förutsatte bl. a. att För källställena se Handlingar rörande Skandinaviens historia, 21, 1836, s. 187 ft. och /f. A Stiernman, Alla Riksdagars och mötens beslut, 2, 1729, s. 1166 f. Om inte annat framgår detta av alla utdragna domstolsärenden, somJutikkala själv omtalar. Se vidare nedan i anslutning till not 36. . vorj
23 olikabondekategorier jämfördes med varandra, samtidigt somden bidrogtill att andra, delvis nyafrågeställningar komatt upplevas somangelägna — oftautifrån ett uttalat samhällsförändringsperspektiv. Att skattefrälsebönder av allt att döma utgjort huvudparten av de uppländska bonderiksdagsmännen, och att t. o. m. frälselandbor har förekommit bland dessa, visas inledningsvis av Kurt Ågren i en undersökning av olika bondekategorier i Uppland under perioden 1650—1680.^' Det kan vara skäl att framhålla detta eftersomman inte tidigare brytt sig omatt ta reda på hur det har förhållit sig med böndernas riksdagsrepresentation,^^ på samma sätt som man länge hade svårt att upptäcka de faktiskabondeframgångarnapåriksdagarnakring1650 och centralmaktens hänsynstagande till böndernas rätt, när dessa besvärade sig mot namngivna adelsmän. Men huvudföremål för Ågrens intresse är inte böndernas politiska eller sociala, utan deras ekonomiska förhållanden, som fastställs och sinsemellan jämförs för samtliga bondekategorier under kronan och adeln. Med det äldre forskningsläget somutgångspunkt ägnas skattefrälset största tänkbara uppmärksamhet och det är främst med tanke på dessa bönder, somÅgren slår fast: »Adelns krav på utlagor och prestationer måste bilda grundvalen till uppfattningen omfrälseböndernas sociala och även politiska och rättsliga ställning.» Av undersökningen framgår att skattefrälsebönderna på de stora Bielkeoch De la Gardiegodsen i Uppland inte har avkrävts mera i skatter och avgifter än de skulle ha fått betala till kronan, omde aldrig hamnat under adeln. Detta trots i vissa fall betydande förändringar av skatternas sammansättning eller betalningsform, t. ex. årliga räntans avlösning i pengar. Den centralt beslutade regleringen av dagsverksbördan har likaså kommit dessa bönder till del. Kronans skatteuttag från de under kronan behållna bönderna, i förening med de möjligheter somfrälseprivilegiernaerbjöd för adeln, förefaller att ha varit vägledande för godsägarnas krav på skattefrälset. Det kanske tydligaste exemplet på att det har förhållit sig så är den mindre ersättning som man har avkrävt skattefrälsebönderna för frälseförmånen att bara betungas till hälften, de år som utskrivningar till krigstjänst företogs. I jämförelse med de f. d. kronobönderna, numera frälselandborna, visade sig skattefrälsebönderna ha lägre årlig ränta och större eller mer bärkraftiga hemman, och därmed bättre resurser att betala sina skatter; de häftade också mera sällan i skuld, eller hade markant lägre restantier. Det är likaså utomordentligt sällsynt att skattefrälsebönder förlorat äganderätten^^ till sina hemman. Utom K. Ågren, Adelns bönder och kronans. Skatter och besvär i Uppland 1650—1680, 1964. Ågren 1964, s. 8 f. Att kronobönder var valbara till 1600-talets riksdagar påvisas av S. Carlsson, Småland under stormaktstiden, HT1983, s. 315 i en recension av L.-O. Larsson, Småländsk historia. Stormaktstiden, 1982. Ågren 1964 använder genomgående termen bördsrätt när han avser böndernas jordäganderätt. Detsamma gör jag själv 1974 (men inte 1975). Detta mycket vanliga språkbruk är emellertid olyckligt, vilket framgår av nästföljande arbete. fortfarande kan stöta på påståendet att bara skattebönder och man
24 på ett av godsen, där kanske 10% har drabbats, men där var utlagorna av ålder sämre anpassade efter hemmanens skatteförmåga och restantier vanligare på skattefrälseböndernas hemman än på frälselandbornas. I samband med dessa bönders förvandling från självägande bönder till landbor, vilket varken hade med säteribildning eller dagsverksbehov att göra, gjordes hemmanen mera bärkraftiga genom skattelindringar. Att häradets riksdagsman nästan alltid var en skattefrälsebonde, framgår av Eibert Ernbys undersökning av Oppunda härad i Södermanland 1622—1700, där adeln sommest har innehaft omkring 70%av räntorna från skattejorden.^'* Undersökningens huvudproblem gäller i det här fallet adelns förvärv av bondejord och hur enskilda och rättsvårdande myndigheter har ställt sigtill böndernas jordäganderätt, så somdetta kommer till uttryck i framförallt häradsdomböckerna. I motsats till den dominerande uppfattningen i litteraturen omböndernas delade, eller åtminstone omstridda, jordäganderätt kan författaren inte finna att man från centralt håll, under 1600-talet, öppet har ifrågasatt böndernas jordäganderätt. Samtidigt som äganderätten erkändes i princip har den emellertid försetts med inskränkningar, först och främst till följdav kronans ökade krav på skattejorden, dels under 1500-talet och sedan återigen efter reduktionen, när hemmansräntorna skulle inplaceras i indelningsverket. Men också under tiden för adelsväldet genom en riksdagsresolution från 1660, somför en tid har gjort husbönderna till en sorts andra rangens bördemän. I praktiken, och på det lokala planet, framstår skattefrälsets ställning som stark. Sombekant kunde häradsnämndernas inflytande över domsmakten vara betydandepågrundav lagläsarinstitutionen, ett inflytandesomavtogefter 1680. I huvudsak gällde samma förhållanden i Oppunda, där skattefrälseböndernahar dominerat nämnden, som intagit en klart bondevänlig hållning. Detta gäller i synnerhet för 1670-talet, då de flesta målen rörande skattefrälsejord avdömdes. Adliga husbönder beskyllde nämnden för partiskhet. Appellation till högre instans medförde dock sällan någon ändring av häradsrättens dom, vilket är viktigt att notera eftersom vi vet att receptionen av romersk rätt hade nått hovrätterna. Ränteavsöndringarna till adeln i det här området (varav flertalet härrörde från tiden före 1654) har inte medfört någon systematisk jakt på skattefrälseböndernas hemman, men äganderätten till ungefär 1/4 (27 mantal) har ändå övergått till adeln under framförallt 1600-talets tre sista decennier. Detta har genomgående skett på laglig väg och den vanligaste förvärvsformen var köp mot regelrätt betalning, i särskilt angelägna fall har byten förekommit. Infordran av jord mot skatterestantier har förekommit, men inte tillämpats som taktik; av skuldsatta skattefrälsebönder har husbönderna föredragit betalning i E. Emby, Adeln och bondejorden. En studie rörande skattefrälset i Oppunda härad under 1600-talet, 1975.
25 reda pengar eller lösöre framför jord. Om orsakerna till förvärven kan med säkerhet bara sägas att det huvudmotiv, som man velat se bakom skattefrälsejordens övergång till adeln, inte heller i detta undersökningsområde spelat någon större roll, där baraen mindredel har utnyttjats till säterier och ladugårdar. Och även på dessa hemman tycks bondebruket ha bestått. Mot den här bakgrunden är det helt i sin ordning att häradets enskilda riksdagsbesvär sällan innehöll besvärspunkter, som rörde förhållandet mellan adeln och skattefrälset, och att de somförekominte handlade omövergrepp av det slag, somutmärkte bondeståndets allmänna riksdagsbesvär åren kring 1650. Dessas egenskap av politiska instrument inskärps också av Ernby. Uppfattningen omatt bönders klagomål utan vidaremåste tas på allvar som sannautsagor om verkligheten ges också ett grundskott genom ett intressant fall från ståndsstridens år 1649. På uppdragav en skattefrälsebonde i traktenhar häradets riksdagsrepresentant inför drottningen anklagat en namngiven godsägare, tillikariksråd, för övergrepp på bondens jordegendom.^^ Men anklagelsen visar sig vara falsk och av bondens försvar att döma förefaller han närmast att ha hyst oro för framtiden. Enligt vad han själv uppger var det heller aldrig meningen att drottningen skulle uppvaktas med klagomålen, som han bara velat få införda i häradets riksdagsbesvär (sic!), men på den punkten motsägs han av bonderiksdagsmannen. Resultaten hitintills överensstämmer i tillämpliga delar med vad jag själv har funnit i en undersökningav den privatagodshushållningens förutsättningar och återverkningar, socialt och ekonomiskt.Av materialskäl valdes Magnus Gabriel De la Gardies mycket stora västgötagods 1650-1680 somundersökningsobjekt; huvudfrågeställningarna, somgällde hur godsbildningen (inklusive säteribildningen) motiverats och genomförts och hur godsdriften utformats, kunde bara utforskas i bästa tänkbara källmaterial. Jag närmar mig m. a. o. problemen från godsägarsidan, vilket intehindrar att undersökningen har relevans också för frågan om allmogens, inklusive skattefrälsets, villkor under adeln — i vissa avseenden var den annorlunda infallsvinkeln t. o. m. en tillgång. Undersökningen visar att säteribildning på självägande bönders hemman bara har tillgripits i undantagsfall och egentligen först sedan det visat sig omöjligt att komma över något redan befintligt gammalt frälsesäteri, eller enstaka gamla frälsehemman, i de trakter som utifrån godsdriftsöverväganden ansetts lämpade för säteriinnehav. Som en följd av detta har bara ett fåtal skattefrälsehemman förvärvats för säteribildningsändamål. Bönderna har i dessa fall antingen överkompenserats “ Ernby 1975, s. 93 ft. Revera 1974, 1975. Härtill skall läggas Gods och gård 2, som föreligger i manuskript.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=