46 Kurt Grönfors räknade konkreta situationerna, t.ex. bristfällig förpackning; för att transportkunden ändå skall få ersättning måste han då bevisa, att förpackningens bristfällighet inte var sådan att den kunnat orsaka den uppkomna skadan; därefter måste transportören för sin befrielse bevisa, att medvållande av transportkunden orsakat den uppkomna skadan trots allt.-'' Sättet att framställa saken så, att bevisbördan hoppar fram och tillbaka mellan parterna under en pågående process, har kritiserats inom doktrinen såsom den subjektiva eller falska bevisbördan.^”^ Att tala om bevisbörda anses vara meningsfullt bara i relation till en enda tidpunkt, nämligen när allt relevant bevismaterial har förebragts av parterna och domaren övergår till att företa den slutliga avvägningen på grundval av detta material. Vad man än anser härom, är det uppenbart att de konkret uppräknade situationerna är tänkta som en för transportören enklare utväg att uppnå befrielse än de särskilda undantagsreglerna, där bevisbördan i fråga omsamtliga dlthörande moment vilar på transportören. Härigenom förklaras också, att båda grupperna av regler rör sig på samma områden; den ena gruppen öppnar en genväg, när förutsättningarna härför föreligger, den andra gruppen innebär den eljest normala vägen. Några av de konkreta undantagsfallen tycks emellertid inte ha med de abstrakta undantagsreglerna att göra. Sålunda nämns befordran i öppen vagn och befordran av levande djur. I sjörätten motsvaras detta av ett undantag för däckslast och ett undantag för levande djur enligt de senare omtalade Haagreglerna — undantag som där är utformade som begränsningar i reglernas tillämpningsområde och ej i ansvarets omfattning. Båda dessa rättsliga tekniker är naturligtvis möjliga, men den säregna karaktären av dessa båda fall är också klar. Vi lämnar dem därmed och återgår till analysen av ansvarets utformning. Från specialregler av transport under värme eller kyla kan också bortses i detta sammanhang. Vid en principiell analys måste det vidare vara riktigt att bortse från genvägarna i de konkret angivna undantagssituationerna, som endast är delar av de i särskilda normalregler angivna undantagen. Det är de sistnämnda, som har principiell betydelse och således anger den närmare utformningen av det strikta ansvaret. Dessa undantagsregler anges som skador av fel eller försummelse av transportkunden (vartill hör även föreskrifter av denne som ej föranletts av fel eller försummelse på järnvägens sida); godsets egen beskaffenhet; förhållande somjärnvägen ej kunnat undvika och vars följder den ej kunnat förebygga. Se t.ex. Rundnagel: Beförderungsgeschäfte (Leipzig 1915, ur Ehrenbergs Handbuch des gesamten Handelsrechts Bd 5:2) s. 432 och N.änässy: Das internationale Eisenbahnfrachtrecht (Wien 1956) s. 515 ff. Se t.ex. Ekelöf: Rättegången IV (4 uppl. 1977) s. 76—77. 26
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=