Sjötransportörens ansvar 5. Det tvingande landtransportöransvaret Första gången ett tvingande transportöransvar tillskapades i Europa genom en konvention var 1890 genom det europeiska järnvägsfördraget CIM. Sedan dess har detta fördrag varit föremål för revision åtskilliga gånger, senast 1980.^^ Det är nu gällande text som här skall analyseras; vad ansvaret beträffar är det f.ö. fråga om detaljförändringar, men grundlinjerna har bibehållits. CIM fick utgöra förebild för den europeiska biltransportkonventionen CMR 1956. I svensk lagstiftning återfinns motsvarande bestämmelser i järnvägstrafikstadgan (JTS) 1966 och i vägtransportlagen (VTL) 1974. Landtransporträtten har härigenom fått ett enhetligt ansvarsmönster, åtminstone av författningstexten att döma. Om man till en början närmare betraktar järnvägsreglerna i denna del, finner man strax att reglernas uppbyggnad verkar ganska komplicerad. Materialet är uppdelat i tre regelgrupper. Den första regeln stadgar strikt ansvar till följd av händelser som inträffar från det godset mottogs till befordran till dess det utlämnas, dvs. för hela ansvarsperioden. Därmed har man lagt samma huvudprincip till grund som den enligt den gamla engelska och gamla svenska regeln gällande. De båda återstående huvudgrupperna av regler angår vad som i förhållande härtill framställs som undantag (ansvarsfrihetsgrunder, ursäktsgrunder, exceptions). Den ena formulerar vissa undantagsregler på ett s.a.s. abstrakt sätt, den andra utpekar kasuistiskt vissa situationer såsom undantagna. Reglerna utesluter ingalunda varandra. En abstrakt formulerad undantagsregel lyder, att transportören är fri från ansvar om förlust, miiiskning eller skada orsakats av fel eller försummelse av transportkunden själv, och samtidigt anges som en konkret undantagssituation i den sista huvudgruppen av regler bristfällig förpackning av gods. Detta fall är ju just ett huvudfall av medvållande från transportkundens sida. Man ställer sig därför frågan, varför författningstexten rör sig med denna dubbla uppsättning av undantagsregler och hur de närmare besett förhåller sig till varandra. Förklaringen får man, när man i slutet av den sista huvudgruppen undantagsregler finner att det har tillfogats vissa bevisregler. Visar transportören, sägs det där, att någon av de konkret angivna undantagssituationerna föreligger, presumeras därav följande ansvarsfrihet föreligga, såvida det inte visas (sc. av transportkunden) att den ej är att tillskriva sådan risk. I kommentarerna brukar detta framställas på så sätt, att transportören först behöver för sin ansvarsfrihet bevisa enbart att det rör sig om en av de upp45 Revisionen 1980 berörde dock huvudsakligen strukturen av författningsmaterialet och organisatoriska frågor. Den senaste revisionen av reglernas materiella innehåll i flera hänseenden skedde 1970.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=