Sjötransportörens ansvar hållanden, ålägger ock förslaget (§ 100) befälhavaren emot lastemottagaren en ovillkorlig ansvarsskyldighet enligt konossementet, vilken skyldighet endast upphör, när befälhavaren förmår visa, att utan hans vållande omständigheter inträffat, vilka gjort det för honom omöjligt att fullgöra vad han i konossementet sig åtagit.» Denna hårda bindning finns inte kvar i 1891 års sjölag, som i sin ursprungliga lydelse på denna punkt var i kraft till den 1 januari 1938. Samtidigt finns tanken med det »äkta» transportöransvaret särskilt tydligt utvecklad här. I 142 § 1 st. heter det: »Har, efter det gods blivit till inlastning mottaget och innan det avlämnats, godset förkommit, skadats eller minskats, vare bortfraktaren därför ansvarig, där ej antagas må, att förlusten, skadan eller minskningen tillkommit genom sjöolycka, uppbringning eller annan olyckshändelse, som det ej stått i befälhavarens eller besättningens makt att avvärja, eller orsakats av bristfällighet i godsets inpackning eller av dess egen beskaffenhet att lätt fördärvas eller minskas, såsom när spannmål sammanbrinner, flytande varor avdunsta eller utläcka, eller när kreatur dö.» Utläggningen av bakomvarande tankar i motiven är inte mindre klar. Det är värt att här citera ett långt stycke i obeskuret skick: »145 §, vilken motsvarar 103 § SjöL., angiver den ansvarighet för det inlastade godset, som i allmänhet på grund av befraktningsavtalet åligger bortfraktaren. Det är bortfraktarens skyldighet att avlämna det gods, han mottagit, i samma skick, vari det vid mottagandet befanns; kan han det icke, är det hans sak att ådagalägga, att bristande fullgörande av fraktavtalet beror av någon omständighet, som befriar honom från ansvarighet. Med fraktavtalet har man sedan äldsta tid förbundit en ansvarighet, som går utöver den, som eljest i obligatoriska förhållanden är den vanliga; bortfraktaren ansvarar ej endast för fel eller försummelse från sin egen eller sitt folks sida utan även för skada, vars orsak under andra förhållanden skulle uppfattas såsom olyckshändelse. SjöL betecknar såsom befriande från ansvarighet endast olyckshändelse, som det ej stått i befälhavarens eller besättningens makt att avvärja, d.v.s. ’vis major’, ’force majeure’, ’unwlderstehliche Gewalt’ eller, såsom 1667 års SjöLag (jmfr t.ex. Skiplego Balken IX) betecknade den, ’händelse av högre hand’; och förslaget ställer sig på samma ståndpunkt. Med dylika yttre orsaker likställer förslaget, liksom SjöL, sådana orsaker, vilka bero av godsets egen beskaffenhet eller dess bristfälliga omklädnad; särskilt befrias bortfraktaren från vanlig ansvarighet för kreatur, som fraktas — vilket naturligtvis icke hindrar, att, där det ådagalägges, att kreaturets död orsakats genom fel eller försummelse av 43 Prop. 1863: 81 s. 91.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=