42 Kurt Grönfors vis kan sådant rent av vara förkommet. En annan förklaring kan vara, att skador på sjötransporterat gods (för att hålla sig till denna den största delen) förekommycket sällan. Segelsjöfartens tid var skonsam för de transporterade varorna, och när skadorna uppkom var det vanligen inte fråga om enstaka kollin eller enstaka partier som förstördes utan om totalförlust vid haveri, som gjordes upp i särskild ordning. Någon opposition mot det i våra ögon stränga »äkta» transportöransvaret kan inte avläsas. I det material av äldre rättsfall som Stig Jägerskiöld dragit fram i ljuset finns särskilt ett avgörande, som ställer 1667 års ansvarsregel i blixtbelysning, nämligen Egidius Pincier v. Peder Folgenhauer (Svea HovRLiber Causarum 134: 4 nr 1).-® Befraktaren resonerade här på följande sätt. Om skepparen kommit ut i storm och lasten i lastrummet därvid blivit vattenskadad, skall han kunna befria sig från ansvar för skada genom sådant vatten som runnit in underifrån. Däremot svarar han för skador som uppkommit genom sådant vatten som runnit in ovanifrån genom att lastluckan inte varit ordentligt skalkad. Detta är en vårdslöshet för vilken han ansvarar och inte kan befria sig genom att hänvisa till force majeure, annat än omstormen varit så väldig att han måst kapa masterna. Sthms RR ansåg beträffande det föreliggande fallet, att »stormen varit så stor, att vågorna slagit in uti kajutan och vattnet därsammastädes stått till knäna», och skepparen var därför ej skyldig att ersätta befraktaren för någon uppkommen skada på det transporterade godset. När 1667 års sjölag slutligen avlöses av 1864 års sjölag bekräftas, att den gamla ansvarsregeln vid denna tidpunkt alltjämt var intakt. I 103 § 1 st. stadgas nämligen: »Last skall, enligt konossementets innehåll, till mottagaren avlämnas. Saknas styckegods till antal, nummer eller märke, eller är bristen i väg- eller mätbara varor större, än som kan härleda sig från deras egen fördärvlighet, läcka eller olika mätningssätt, eller har godset annorledes tagit skada; vare befälhavare, därest han ej tecknat konossementet med sådan anmärkning, som i § 102 sägs, skyldig att bristen ersätta, såvida han ej gitter visa, att under resan inträffad olyckshändelse, som ej stått i hans eller besättningens makt att avvärja, förlusten vållat.» Vad som faller i ögonen som en nyhet är möjligen den mycket hårda knytningen av ansvarets utformning till mottagarens självständiga rätt mot sjötransportören på grund av konossementet. Denna uppläggning av resonemanget poängteras också i motiven genom att konossementet jämförs med växeln, som ger indossaten motsvarande självständiga rätt mot växelgäldenären. »På grund av dessa, genom handelsbruket införda för- -® JÄGERSKIÖLDS i not 6 a.a. s. 179 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=